"Amerikanskt" massmord har nått Sverige En yrkesoficer på Dalaregementet I 14 i Falun, en 24-årig fänrik, skrev på lördagen in sig i svensk kriminalhistoria, när han med sitt tjänstevapen, en automatkarbin (AK 5), dödade sju personer i centrala Falun. Med detta dåd har "amerikanskt" massmord nått Sverige. Fänriken i Falun dödade fem kvinnor, som hade slutfört en lottautbildning på regementet, och två män. Han utförde dådet med ett automatvapen, som han avfyrade 146 skott med innan en poliskula avväpnade honom. Vi vet inget säkret om fänrikens motiv och sinnestillstånd, även om rapporter säger att han var berusad. Massmord sällsynta Massmord är sällsynta i Sverige. De flesta är av typen "utvidgat självmord", där förövaren först dödar anhöriga och sedan sig själv. Massmord med skjutvapen helt eller delvis utanför en familjekrets är få. Jag känner till fem fall under 1900-talet: morden på ångfartyget "Prins Carl" år 1900 (fyra döda), polismorden i Handen 1967 (tre döda), tingshusmorden i Söderhamn 1971 (fyra döda), Åmselemorden 1988 (tre döda) och morden på kronofogdeassistenterna i Värnamo 1992 (två döda). Dessutom finns tre fall, då en person beskjutit flera människor och dödat en av dessa: nedskjutningen av sex ungdomar utanför en pub i Uppsala 1970, beskjutningen av fyra tjänstemän på länsstyrelsen i Gävle 1988 och nedskjutningen av sex ungdomar på öppen gata i Mora 1992. Automatvapen nytt Sverige har hittills varit förskonat från "amerikanskt" massmord. Med det menar jag mord, där förövaren med automatvapen i hand massakrerar flera och för mördaren helt eller delvis okända människor. Inte i något tidigare fall av massmord i Sverige har mördaren använt ett kraftigt automatvapen som AK 5. Den 11 juni 1994 nådde "amerikanskt" massmord Sverige. Risken för att den här typen av massmord ska få spridning i Sverige är dock liten. I Sverige finns varken den mängd vapen i privata händer, den vapenfixering eller våldskultur, som är viktiga ingredienser i amerikanska våldsdåd. Ovanliga i Sverige Privata skjutvapen är legio i USA. Även privata automatvapen är vanliga. I Sverige finns få skjutvapen utanför kretsen jägare, militärer och poliser. Det finns praktiskt taget inga automatvapen utanför en snäv grupp militärer. Ett problem är de automatvapen som kommer från inbrott i militära vapenförråd, och som har fått ökad spridning på den svarta marknaden. Illegala vapen är svåra att komma åt. Vad samhället kan göra här är att skärpa bevakningen och skyddet av vapenförråden. Det finns också goda skäl att se över vapenrutiner inom försvaret. Försvaret bör exempelvis fumdera på det kloka i att byta ut reservofficerarnas pistoler mot automatvapen, i båda fallen vapen som de förvarar hemma. Kanske vore det bättre att ge reservofficerarnas moderna pistoler. Kontrollera bättre Vad som definitivt behövs är en bättre kontroll av dem som innehar vapen, både militärer och civilpersoner. Eftersom automatvapen är farligast och nästan enbart finns i militära kretsar, är det rimligt att i första hand skärpa kontrollen av individer som har eller fritt disponerar automatvapen. Det borde vara en självklarhet efter massmorden i Falun, även om en sådan kontroll inte hade förhindrat just denna tragedi. Ett absolut krav på individer som fritt disponerar AK 5 och andra automatvapen är drogfrihet och psykisk stabilitet. Försvaret måste regelbundet kontrollera att dessa individer inte har narkotika eller dopingmedel (anabola steroider eller liknande) i blodet. Vissa uppgifter säger att fänriken i Falun hade använt anabola steroider. Försvaret måste också bli bättre på att kontrollera att personalen inte har psyk- eller alkoholproblem, som gör dem olämpliga att inneha vapen i allmänhet och automatvapen i synnerhet. "Äktenskap" även för homosexuella Så fick då även Sverige en lag, som gör det möjligt för homosexuella att gifta sig, att i praktiken ingå borgerligt äktenskap. Danmark och Norge ger redan homosexuella denna rätt. I resten av världen finns ingen möjlighet att ingå "homosexäktenskap". Borgerligt äktenskap utan rätt att adoptera Lagen om registrerat partnerskap, som riksdagen antog på tisdagen med röstsiffrorna 171 mot 141, är kontroversiell. Den ger par av samma kön rätt att registrera sig vid tingsrätten, vilket ger dem ungefär samma civilrättsliga status som gifta par. Lagen om registrerat partnerskap talar inte uttryckligen om homosexuella. Lagen säger inte heller något om sexuell läggning eller hushållsgemenskap. Lagen är dock skriven för att homosexuella par ska kunna formalisera sitt förhållande och få samma rättigheter och skyldigheter som gifta par. Lagen gör dock undantag för adoption, vårdnad, insemination och annat som berör föräldraskap. För registrerat partnerskap ska samma regler gälla som för gifta i fråga om till exempel giftorätt, bodelning, försöjningsplikt, inbördes arvsrätt, namnregler, pensionsvillkor och efterlevandeskydd. Alla homosexuella par, där minst en av kontrahenterna är svensk medborgare, kan från och med 1995 ingå registrerat partnerskap. Argument för och emot partnerskap Frågan om "homosexäktenskap" har varit uppe till behandling i riksdagen många gånger. Frågan väcker heta känslor, vilket den senaste tidens debatt och riksdagsbehandling visar. Argument för registrerat partnerskap är att det ger homosexuella par ökad trygghet och social acceptans, att det till skillnad från sambolagen blir ett heltäckande regelverk, att det minskar diskrimineringen och tabubeläggningen av homosexualitet. Registrerat partnerskap är att visa respekt för två människor av samma kön, som vill leva tillsammans som i ett äktenskap. Argument mot registrerat partnerskap är att det är stötande, skapar acceptans för en homosexuell livsstil och nära nog likställer "homosexuellt äktenskap" med äktenskap mellan man och kvinna. Även behov av reformerad sambolag Till detta kommer kritik mot att lagen var dåligt beredd _ lagförslaget kom via riksdagens lagutskott och inte som brukligt från regeringen _ och att lagrådet underkände lagförslaget. Vi håller med om att det finns brister i beredningen och lagen. De flesta som gick emot "homosexäktenskap" använde dock formalistiska och juridiska argument för att försöka stoppa en lag de inte ville ha av helt andra skäl. Det finns dock en del kritik mot den nya lagen, som riksdagen bör studera närmare. En sådan är att sambolagen och partnerskapslagen inte tar hänsyn till alla som lever i en hushållsgemenskap. Det finns nämligen andra än hetrosexuella och homosexuella par, som lever i en hushållsgemenskap, till exempel barn som bor hos äldre släkting, två syskon som lever tillsammans eller två hetrosexuella människor som delar hem men inte säng. Det behövs en lag, som kan ge dessa människor ökad trygghet i en hushållsgemenskap, ungefär som dagens sambolag ger. "Stanna utanför EU" Den vanliga uppfattningen i Sverige är att EG/EU inget hellre vill än att få Sverige, Norge och Finland som medlemmar. Det är både rätt och fel. I Europeiska unionens parlament (EP) i Strasbourg möter jag både anhängare och motståndare till en nordisk EU-anslutning. Motståndarna finns både bland de ivrigaste unionsanhängarna och största unionsmotståndarna. En av de ledande unionsanhängarna säger rakt på sak, när han får klart för sig att folken i Norden inte vill att deras länder ska gå in i Europeiska unionen (EU): "Stanna utanför!". Flertalet EP-ledamöter välkomnar dock ansökarländerna ÖSterrike, Sverige, Finland och norge. Men motiven varierar. Många för EP-ledamöter från Danmark och Storbritannien vill vanligen ha med övriga nordiska länder och Österrike för att hindra EU att bli en federal supermakt. Ledamöter från Danmark, Nederländerna och Tyskland ser i Sverige, Norge, Finland och Österrike allierade för att skärpa EU:s miljö-, konsument- och socialpolitik. I fattigare EU-länder som Grekland, Spanien, Portugal, Irland och delvis Italien lockar våra pengar. EP-ledamoten Ib Christensen, Danmark, säger rakt på sak: "De är mycket intresserade av att få in de fyra ansökarländerna för de är rika och förstärker Unionens bottenlösa kassa." EP-ledamöter från Tyskland ser i Norden och tyskspråkiga Österrike länder som stärker tyska och nordeuropeiska intressen i EU, som med EG:s utvidgning under åttiotalet (Grekland, Spanien och Portugal) fick en sydlig slagsida. Det finns enskilda ledamöter i alla EU-länder, som välkomnar nya medlemmar i vad de vill ska bli en allt större Union. En del mot På nationell och unionell regeringsnivå i EU välkomnar alla Sverige och de tre andra ansökarländerna. Här finns inga som officiellt säger "stanna utanför", vilket det finns inom det frispråkiga parlamentet (EP) och på inofficiellt håll i EU. De som motsätter sig till exempel svenskt eller norskt EU-medlemskap gör det på olika grunder. Inom EP finns två "motståndsgrupper", unionsmotståndare och unionsanhängare. De fyra danska EP-ledamöterna som är unionsmotståndare är mot att övriga Norden ansluter sig till EU. Tydligast är Ib Christensen, som vill att Danmark ska lämna EG/EU och "att Norden ska stå utanför Unionen och agera gemensamt." De starkaste unionsanhängarna tycker ungefär likadant! Unionsivriga EP-ledamöter vill inte riskera att få gökungar i boet, som bromsar eller stoppar utvecklingen mot ett verkligt federalt EU, supermakten Europas förenta stater. "Stanna utanför" Alla unionsanhängare är inte lika tydliga som den belgiske kristdemokraten Fernand Herman, ordföranden i författningsutredningen som parlamentets institutionella utskott har tillsatt, en av arkitekerna bakom EG:s unionsprocess och en av tungviktarna i parlamentet i Strasbourg. På frågan vad han tycker om nordiska EG-anhängare, som säger att deras länder ska använda medlemskapet för att stoppa förändringar i riktning mot ökad federalism inom EU, säger han allvarligt: "Om det är syftet, är ni inte välkomna. Då är det bättre att ni stannar utanför." När har får klart för sig att svenskar och norrmän, enligt alla opinionsmätningar, säger nej till EG-medlemskap och danskarna är mot ett federalt EU, säger han självklart: "Stanna utanför!" "Jag accepterar att inte alla länder vill vara med i Gemenskapen. Det betyder inte att vi är ovänner. Tvärtom ska vi se till att utveckla goda relationer till de länder som vill stå utanför EU", säger denne tunge EU-parlamentariker, när jag tillsammans med en grupp nordbor träffar honom i Strasbourg.