Naturvetenskapen intar humanvetenskapens domän

är författaren och fysikern C. P. Snow för 45 år sedan myntade begreppet "de två kulturerna" skapade han en förvånansvärt slitstark bild av en klyfta mellan naturvetenskaperna och kulturvetenskaperna.¹ Avståndet har knappast minskat under de år som har gått. Vid förra seklets mitt var naturvetenskapernas stjärna stigande, men humaniora var fortfarande kunskapens kronjuvel. Okunskap om naturvetenskapliga rön ursäktades, medan en grundläggande litterär och kulturell orientering togs för given. Det var knappast något allvarligt handikapp i bildade kretsar att vara okunnig om termodynamikens andra lag, att inte vara närmare bekant med Shakespeares dramatik var däremot oförlåtligt. Här såg Snow en civilisatorisk tragedi. Båda kulturerna behövdes för att balansera perspektiven i den alltmer osäkra atomålder som hade inträtt, men de fann aldrig varandra.
     Snow beskrev en värld där naturvetenskaperna satts på undantag och där kunskapskapitalet framför allt var humanistiskt. Nu gäller det omvända, åtminstone utanför kultursidornas skönandliga värld. Kulturvetenskaperna tycks stå och stampa, rent av gå bakåt i klarhet och inflytande, medan naturvetenskaperna erövrar mer mark och åtnjuter allt större samhällelig respekt. De två kulturernas språk blir alltmer olika och deras ställning och position alltmer skilda.
     Efterkrigstiden har tveklöst varit en revolutionerande period för naturvetenskapen. Det biologiska fältet har exploderat, från molekylärbiologin över biotekniken till sekvenseringen av arvsmassan – en gång benämnt biologernas jakt på den heliga Graalen, en jakt som alltså slutade lyckligt – och kartläggningen av samspelet mellan gener och funktioner. Det är inte bara livets mekanismer som är bättre förstådda. Ett annat uttryck för kunskapernas tillväxt är utvecklingen av avancerade material, som inleddes i och med kvantmekaniken, fortsatte inom halvledarfysiken och bland annat resulterade i transistorn. Miniatyriseringen av materialen har funnit tillämpningar på så olika områden som transportmedel, datorer och sjukvård.
     Det är lockande att föreställa sig en framtid där det inte finns några gränser för livets och materiens föränderlighet.² Extremt snabba och minnesstarka kvantdatorer, biochips som radikalt förkortar tiden för genetiska studier, skräddarsydda läkemedel utan biverkningar, stamceller som skapar reservdelsmänniskor för livslånga reparationsbehov, artificiell fotosyntes med evig och obegränsad tillgång på energi, intelligenta material som revolutionerar vardagstingens funktioner och biosensorer som håller koll på hälsotillståndet. Allt detta är fullt möjligt, en del redan realiserat, medan annat ligger inom en längre tidshorisont. Gränserna för det som räknas som "naturligt" förskjuts och modernitetens avförtrollning når ända in i biologins och materiens kärna. Människan kan frigöra sig från biologiska begränsningar och själv kontrollera den materiella omgivningen, liksom den egna reproduktionen, åldrandet och döden.
     Allt detta är visioner, drömmar och föreställningar som eggar, beskriver en möjlig verklighet, ett tillstånd i vilket tillämpningen av vetenskapliga möjligheter är okomplicerad. Vägen från laboratorium till vardagsrum är naturligtvis längre än så; ny kunskap måste kunna översättas i tekniska möjligheter, som i sin tur måste ses som möjligheter på en marknad som i sin tur bara kan uppstå om det finns upplevda behov. Bara för att något är möjligt innebär det inte att det uppstår.

Till toppen

PERIODEN EFTER ANDRA världskriget var de stora programmens tid, då naturvetenskapen allierade sig med de stora nationella projekten om krig och fred, energi och försvar. Kärnenergin skulle tämjas för civila och militära ändamål och bygga ett säkrare men också rikare samhälle: kärnvapen för säkerheten, kärnkraft för välståndet. Tiden har på olika sätt sprungit ifrån denna samhällsroll. När den amerikanska kongressen abrupt avbröt det jättelika SSC-projektet (Superconducting super collider) var det en symbolisk dödsstöt för högenergifysiken. Andra länder har följt efter och den tunga fysiken lever i dag på en mager diet. Intresset och engagemanget har snabbt förflyttats till den nya biologin och till materialfysiken, som bägge är lättare och billigare, och har betydligt mer gripbara samhälleliga tillämpningar.
     Samtidigt har vetenskap och samhälle hamnat i viss otakt med varandra. Efterkrigstidens ledande fysiker plågades av kärnenergins destruktiva potential och sökte på olika sätt begränsa vetenskapens tillämpningar. Dagens naturvetare har inte sådana hämningar. De håller en mer offensiv ton i det vetenskapliga samtalet och i samhällsdebatten. Sociobiologin, för att ta ett exempel, avfärdades under lång tid som ett säreget försök att överföra lärdomarna från savannen till det urbana samhället och den moderna människan. Inte så längre. Ett av de mest vältaliga och kontroversiella uttrycken för den nya hållningen är Steven Pinkers arbeten om relationen mellan arv och miljö.³
     Pinker framhåller den biologiska komponenten inom sexualiteten och tänkandet, men ger sig också in på fält som politik, våld och kön, där sociala och kulturella perspektiv länge dominerat. Ett pregnant exempel är Pinkers diskussion om politiken och rättvisebegreppet. Han attackerar föreställningen om att politiken och institutionerna kan forma människor och skapa social rättvisa, och hävdar i stället att det finns starka gränser för hur långt denna reglering av den mänskliga naturen kan gå. Själva idén om välfärdspolitiken, nämligen att det går att bygga kollektiva institutioner för utjämning mellan individer och grupper, ställs mot föreställningen om en hård och tämligen oföränderlig kärna av arv och inlärt beteende. Det skulle i så fall betyda att samhällen som lägger begränsningar på denna mänskliga natur också kommer att gå under i den historiska utvecklingen, likt arter som inte anpassar sig efter omgivningen. Denna direkta koppling mellan biologi och samhällelig utveckling har radikala implikationer för förståelsen av politikens möjligheter och gränser. Pinker vill också avmystifiera den "goda smaken" och de finkulturella attityderna och ser dem som misslyckade försök att revoltera mot den mänskliga naturen. Om folk i allmänhet uppskattar figurativ konst och rättframt berättade deckare, torde detta avspegla deras naturliga önskan att söka efter upplevelser som behagar sinnena. Inte ens rollen av smakdomstol i den egna kulturella hemisfären är ohotad när naturvetenskaperna expanderar.

Till toppen

NATURVETENSKAPERNA HAR alltså, åtminstone delvis och stundtals, udden riktad direkt mot kulturvetenskapernas kärna och centrum, bland annat mot föreställningen att sociala och kulturella institutioner formar mänsklig aktivitet. En annan konfrontationszon gäller synen på naturvetenskaperna. Särskilt omdiskuterat har det fält blivit som ägnat sig åt att studera – och kanske också demaskera – den naturvetenskapliga praktiken. Den naturvetenskapliga praktiken har dekonstruerats och presenteras som vilken annan sorts mänsklig aktivitet som helst, präglad av konformism, datamanipulation och maktsträvanden. Är naturvetenskaperna en avspegling av verkligheten, gör kunskapsframstegen att vi kan stiga från mörkret mot ljuset, vilket dess ledande företrädare gärna framhåller? Eller är de delar av konstruktionen av kunskapsanspråk, som växer fram som konventioner om vad som är "sant" och "falskt"? Det finns ett betydande mått av osäkerhet inom naturvetenskaplig forskning. Det vi kallar för forskningsfronten utmärks av betydande osäkerhet och är öppet för många olika tolkningar – handlar det om slarv, misstag eller genombrott? Det finns inslag av ett slags "sanningsförhandlingar" i detta osäkra stadium av kunskapsprocessen.
     Och det finns andra utmaningar. Materialfysikens expansion har lett till animerade diskussioner om moratorier för forskning om sensorstyrd biologisk övervakning, ett forskningsfält som expanderat kraftigt efter 11 september. Debatten i Sverige, EU och USA om stamcellsforskningen visar också på den svåra balansgången mellan tekniska möjligheter och tillämpningar bortom det "naturliga". Stamcellsdebatten har över huvud taget provocerat fram en oerhörd variation i sociala och politiska reaktioner, i USA demonstrerat av Bushregeringens restriktiva hållning som skär sig helt med hållningen i det likaledes republikanskt styrda Kalifornien. Där har stamcellsforskningen givits ett fribrev, inte olikt det som den fått i Sverige, i syfte att hålla den regionala bioteknikindustrin i gång. Stamcellsfrågan visar därmed på klyvnaden i attityder och på den fundamentala osäkerheten om hur den nya naturvetenskapen ska tas emot och formas. Ska alla fördämningar öppnas och alla möjligheter prövas eller ska en försiktigare hållning väljas?

Till toppen

NATURVETENSKAPEN LEVER därför i en korseld av löften och osäkerhet. Lägg därtill kulturvetenskapliga försök att avmystifiera den naturvetenskapliga praktiken och vips är den vetenskapspolitiska aktören född, som vill lägga alla missförstånd om den ondsinta naturvetaren till rätta. Pinker är ett exempel, ett annat är fysikern Alan Sokal. Den omtalade kupp som den senare utsatte den kulturvetenskapliga världen för med sin artikel "Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity" är det kanske mest uppmärksammade uttrycket.⁴ Sokal förlöjligade där försöken att förklara naturvetenskapernas utveckling med kulturvetenskapliga metoder och förklaringar. I en senare bok gick Sokal till angrepp inte bara mot dem som enligt hans uppfattning relativiserar och förminskar värdet av det vetenskapliga arbetet, utan också mot alla dem som han ser som bärare av postmodernt tankegods och som klär dunkla tankar i svårgenomtränglig jargong med stora vetenskapliga anspråk. En hel rad inflytelserika filosofer, feminister, litteraturvetare och andra (Lacan, Deleuze, Kristeva med flera) attackerades och avfärdades som charlataner och frasmakare med vetenskapliga ambitioner utan täckning. Underförstått: naturvetenskapen står för upplysning och klarhet, medan kulturvetenskaperna sjunkit ned i obskurantism.⁵
     Naturvetenskapen har med andra ord blivit frivol och expansiv, den tar sig ett större utrymme och större friheter än på länge, naturaliserar sociala och kulturella fenomen och drar sig inte för att spela på kulturvetarnas planhalva och utmana humanioras dogmer. Är detta då en enkel historia där ljus står mot mörker? Inte nödvändigtvis. En fråga som måste ställas gäller naturvetenskapernas ställning och kunskapsanspråk. Alla är helt enkelt inte överens bland naturvetarna. Till stridsäpplena hör den kraftfulla inriktningen mot reduktionistiska förklaringar, som bygger på att mänskligt beteende och biologiska förlopp studeras utifrån den minsta beståndsdelen, genen. Här finns spänningar mellan perspektiv som finner en hård biologisk kärna och en svag och huvudsakligen avspeglande social periferi, och andra som ser en komplex och kanske aldrig fullt förståelig, dialektisk rörelse mellan delar och helhet. Till den senare kategorin hör den amerikanska vetenskapsteoretikern Evelyn Fox Keller, som hävdat att gener snarare talar i en kakofoni av röster inom och utom organismen än gör något på egen hand.⁶ Ett sådant perspektiv utgör ett väsentligt avsteg från den gendeterminism som länge präglade förståelsen av sjukdomar och andra utvecklingsförlopp, ett synsätt som har hämtat mycket näring i framväxten av biotekniken och möjligheterna att analysera och modifiera arvsmassan.
     Det finns också en växande diskussion om den nya naturvetenskapens inbäddning i samhälleliga förhållanden. En komplicerande faktor är att gränserna mellan marknad och naturvetenskaplig kunskapsbildning har blivit allt suddigare. Kunskapen har blivit en allt viktigare insatsvara i allt större delar av ekonomin. Det tydligaste tecknen på detta finns inom det biomedicinska området, där gränsytorna mellan företag och universitet i kunskapsbildningen blir alltmer oklara. Företagen hämtar allt fler av sina idéer från den offentliga forskningen, samtidigt som man önskar monopolisera tillgången till strategisk kunskap. På samma sätt riskerar universitetens alltmer uttalade inriktning mot att bli aktörer på marknaden att devalvera den vetenskapliga trovärdigheten och bromsa den fria cirkuleringen av vetenskaplig information.⁷ Ekvationen går naturligtvis inte ihop, åtminstone inte på lång sikt, men för varje enskilt företag och lärosäte är det förnuftigt.
     Eftersom de samhälleliga förhoppningarna kring de nya kunskaperna och teknologierna är så högt ställda, finns förstås också förväntningar om att de nya rönen snabbt ska kunna realiseras på den ekonomiska marknaden (idéernas marknad har de som sagt redan erövrat). Mötet mellan sanningsanspråk och ekonomiska krafter är dock inte okomplicerat, det driver på kunskapsanspråken och skapar stora – kanske alltför stora – föreställningar om hur de laborativa resultaten kan omsättas i praktiken. Naturvetenskapernas allt tätare relationer med marknaden omformar därmed forskningspraktiken. Stamcellsforskningen och nanoteknologin är exempel på områden som i huvudsak ligger långt från praktiska tillämpningar, men där förväntningarna är enorma, vilket skapar ett slags kunskapshype som riskerar att driva forskningen mot ohållbara kunskapsanspråk och löften som byts mot pengar i en till slut okontrollerbar spiral.
     Naturvetenskapen har alltså genomgått en våldsam utveckling, men skulle möjligen vara betjänt av mer modesta kunskapsanspråk och en försiktigare hållning till marknaden och dess kommersiella imperativ. Emellertid är det inte lätt att hålla emot, eftersom kunskapsanspråk betyder pengar, prestige och position. Den nya kunskapen skakar också om sociala och kulturella föreställningar utan att omedelbart kunna erbjuda några nya. Vad skulle till exempel hända med synen på familj, levnadsförlopp och sociala relationer om reproduktionen frigjordes från ålder och kön? Sannolikt en hel del, men de svaren finns inte i reproduktionsforskningens provrör. Teknikens amoralitet är därför en fundamental komplikation i kunskapsutvecklingen, och naturvetenskapen lever i ett gränsland mellan vetenskap, ekonomi och kultur.

Till toppen

VAR STÅR DÅ kulturvetenskaperna? Den stora striden de senaste decennierna har gällt postmodernismen och dess kritik av de stora berättelserna om förnuft och framsteg. Somliga, till exempel den brittiske sociologen Gerard Delanty, utmålar just dessa relativistiska ansatser som ett uttryck för att de förklarings- och upplysningstraditioner som länge präglat kulturvetenskaperna befinner sig i förfall.⁸ Samtidigt har de postmoderna perspektiven fördjupat och berikat kulturvetenskaperna, lett dem bortom den enkla representationen till en mer sofistikerad förståelse av begreppens makt över handlingen och sanningsanspråkens relativitet. Utvecklingen har dock lett till en alltmer inåtvänd hållning; det är snarare mot den egna praktiken än mot de stora sammanhangen som engagemanget riktas. Postmodernismen har sopat bort den troskyldiga positivism och det teorilösa berättande om samhället och kulturen som länge var förhärskande, men den har lämnat ett intellektuellt tomrum som väntar på att fyllas.
     Också i fråga om den kulturvetenskapliga diskussionens närvaro i samhället bevittnar vi snarare en tillbakagång än en expansion. De moderna samhällsvetenskaperna föddes i symbios med nationalstaten och dess växande mandat. Dess senaste storhetstid inföll ungefär samtidigt med Snows föreläsning, en tid av växande metodarsenaler och en till synes aldrig sinande ström av frågor som väntade på att belysas: boende, utbildning, universitet, ekonomisk planering, kulturkonsumtion. I dagens tider av omvandling och avreglering av samma stat finns inte längre någon uppenbar mottagare av samhällsvetenskaplig forskning. The show goes on, men utan att den riktigt syns eller märks. Samma utveckling kan skönjas för humaniora. Från att ha varit en del av samhällets och medborgarnas självförståelse har humanioras samhällsroll tunnats ut men också förvandlats, från självmedveten kulturell högborg till utbildningsfabrik. Diskussionen om Sverker Sörlins omtalade idéhistoriska översiktsverk, där perspektiv ställts mot användbarhet, är talande.⁹ Kostymen måste sys så att den passar köparen. Denna demoraliserande utveckling har påskyndats av utbildnings- och forskningspolitiker som ser humaniora som det ideala medlet att förverkliga de frikostiga löftena om utbildningsexpansion. Om hälften av ungdomskullarna skall genomgå högskoleutbildning i en tid av kronisk resursbrist passar de humanistiska lågprisutbildningarna perfekt.
     Andra predikament handlar om kunskapsfälten som sådana. En hel del av de problem som konfronterar dagens samhälle är till synes eviga och oföränderliga; fåror som plöjdes för 3000 år sedan plöjs än i dag. Inom områden som styrelseskick, rättvisa, kulturella uttryck, mänsklig identitet, hushållning med resurser och annat finns inga absoluta kunskapsfronter, utan målen rör sig konstant. Därför kan man inte tala om framsteg på samma sätt som inom naturvetenskaperna. Detta är kulturvetenskapernas öde och rimligen kan de inte lastas för att kunskapsbildningen är komplex och föränderlig. Experimentella vetenskaper har faktiskt en lättare match med sina kontrollerade studier i strikt laborativ miljö.
     Ett område som varit expansivt är som sagt de kulturvetenskapliga studierna av naturvetenskapen, ett område som ju faktiskt vuxit i betydelse och inflytande och därför också skärper den kulturanalytiska blicken. Men just detta område har mer än något annat skapat spänningar och upprätthållit bilden av de två kulturerna. Det finns onekligen en underton av "avslöjande" i studierna av den naturvetenskapliga praktiken – se här, det finns godtycke, makt och politik bakom de mest rena och oskyldiga anspråken på sanning och trovärdighet! Också detta är förstås en del av en postmodern orientering, där stora sanningar och sakrosankta institutioner ska brytas ned. Även naturvetare tenderar att vara införstådda med det temporära i anspråken, men ser samtidigt vetenskapens hus som ett uttryck för framsteg, en unikt framgångsrik institution i en värld som i andra avseenden mer tycks gå bakåt. I denna spänning finns det till synes ingen gemensam mark att erövra, bara kamp mellan olika sätt att se på vetenskapliga anspråk. Så framstod det i alla fall i de "science wars" som pågick som mest intensivt kring millennieskiftet. Nu görs dock alltmer intensiva försök att foga samman "kulturerna" och skapa interaktion och kommunikation mellan de troskyldiga och de cyniska. Samtalet pågår kring sanningsbegreppet, den laborativa praktiken och naturvetenskapens samhällsroll, vilket är löftesrikt.¹⁰

Till toppen

SNOW HÖLL SIN FÖRELÄSNING i ett kritiskt skede i samtidshistorien, präglat av kalla kriget och kärnklyvningen med dess civilisatoriska konsekvenser. Även om en del av hoten från atomåldern tycks ha blåst över tills vidare saknas det inte motiv för ett närmande och en dialog mellan kulturerna. I gränslandet mellan biologi och kultur finns fält att öppna för en fruktbar dialog mellan olika traditioner. Arne Jarricks artikel i detta tidskriftsnummer beskriver ett sådant närmande. Vetenskapsfilosofen Ian Hacking har också anvisat en väg som kan förena biologi och kulturvetenskaper inom ett av de mest kontroverstyngda fälten, studiet av psykiska sjukdomar och samspelet mellan biologisk diagnos och mänskligt beteende.¹¹ Den mänskliga naturen uttrycks i sammanhang som formas och präglas av ideologier och institutionella strukturer. Mötet mellan dessa två storheter är och förblir en nyckel till förståelsen av den samhälleliga och den biologiska utvecklingen. Den nya biologin öppnar oändliga möjligheter men skakar och skapar också om hela det sociala och politiska landskapet, ett landskap som emellertid har stora möjligheter att ge biologin "svar på tal" – se bara på den segslitna striden om genmodifierad mat. Laborativa framsteg skapar ny förståelse av sjukdomsförlopp och nya etiketter, benämningar som i sin tur formar självförståelse och beteende hos de diagnostiserade. Klassificeringar grundade på laborativa studier används och förstås på ett sätt som inte enkelt kan härledas ur genetiken, därmed inte sagt att de laborativa studierna skulle vara falsarier. Ny vetenskap skapar med andra ord inte ett nytt samhälle, utan det sker genom en långsam, starkt utspridd och komplex trafik mellan "kultur" och "natur", mellan vetenskap och samhälle.
     Det finns alltså mycket som förenar och som upphäver de starka gränserna mellan kunskapstraditionerna. Pinker nämner det respektfulla mötet mellan biologi och kultur i studier av skapandeprocessen, språkinlärning, estetiska upplevelser och kreativitet. Hacking tar upp det komplexa mötet mellan biologiska diagnoser och socialt och kulturellt skapad identitet. Andra fält som väver in såväl "natur" som "kultur" är den biobaserade ekonomins utveckling, där den biologiska kunskapen och dess förväntade tillämpningar säljs på den finansiella marknaden. "Livets politik" är en annan möteszon, där biologisk kunskap griper in i identitetsbildningen och där den politiska regleringen av livet alltmer utnyttjar den nya biologins och de nya materialens teknologier.¹²
     Vår tids ödesfråga är de förskjutningar och förändringar som den expansiva biologiska och materialvetenskapliga kunskapen konfronterar värden, beteenden, ekonomi och politik med. Här finns inga absoluta gränser mellan vad som är "natur" och vad som är "kultur", inga svar som enbart kan hämtas från naturvetenskapen, eller för den delen enbart från humaniora och samhällsvetenskap. De svar vi söker finns i en reflexiv kombination av båda traditionerna. Vår tid präglas av de växande gråzonerna mellan natur, kultur, ekonomi, politik och samhälle. Här, bortom den förenklade och polariserade bilden av två kulturer, finns framtidens kunskapsfronter.

MATS BENNER
Sociolog verksam vid Forskningspolitiska institutet i Lund.