av Fredrik Hillnertz & Max Roth
Den här uppsatsen är en kvalitativ studie av två simulationsparadigmer: händelsestyrning och
tidsstyrning. Syftet är att ta reda på olika positiva och negativa egenskaper hos implementationer
där man tillämpat en av simulationsparadigmerna. Två modeller implementerades, en kömodell
och en perkolationsmodell. Det visade sig vara aningen svårare att förstå sig på händelsestyrning
medan tidsstyrningen var enkel att implementera. Tidsmässigt tog det ungefär lika läng tid att
implementera kömodellen med båda simulationsparadigmerna medan perkolationsmodellen tog
längre tid att implementera med händelsestyrning. Detta berodde till stor del på att det var svårare
att tolka perkolationsmodellen i termer av händelser.
Genom att noggrant granska exekveringstiden samtidigt som parametrarna varierades gick det att
utröna egenskaper hos de olika implementationerna. Händelsestyrning presterade bäst i de flesta
fallen, vilket berodde mycket på vad för tidssteg man valde till den tidsstyrda simulationen. Man
fann också att båda implementationerna hade väldigt olika exekveringstid beroende på vilka
parametrar som varierades. Den sammanfattade slutsatsen är att händelsestyrd simulering är den
tidseffektivaste lösningen men även den svåraste. Man bör ha inställningen att försöka
implementera simulationen med händelsestyrningen och byta till tidstyrning om det inte går. Om
man har tid kan man även försöka använda båda simulationsparadigmerna för att få ut det bästa
från båda.