|
Till min moder
Nu vill tankarna jag fara
O moder, hem till dig en stund,
Att där bland kära minnen hvara
När kvällens skuggor gör sin rund.
När dagens arbete är slut
Då sträcker tanken sina vingar ut.
Den ilar sedan öfver haf, och lender,
Ja öfver skogar berg och sjöar.
Till barndomshemmets kära stränder.
Med deras klippor skär och öar.
Der, stannar den en stund att se.
Hur barndoms minnen mot den le.
Der är ju felten, der med plogen,
Så mången fåra plöjt jag har.
Och se, där är ju mossen, skogen.
Der jägare jag ofta var.
Jag hör ännu hur skotten dånar
Hur ekot dem i djupa skogen hånar.
Hvid dessa bilder tenkte jag dock ej,
att stanna ty der finnes andra.
Som äro vida kärare för mej,
Till dem vill jag i stället hvandra
Det är du sjelf, o kära moder
I kväll min tankes styrman och dess roder.
Jag ser dig tydligt, nu som förr,
så kärleksfull så mild du hvandrar
Du sprider glädje vid hvar dörr,
Och ingen är det som dig klandrar.
Ditt valspråk är, blott frid och ro
må uti hvarje hjärta bo.
Men moder, huru har jag då
Din vård och omsorg lånat.
Nu när jag den ej mer kan få
Jag ser vad jag förlorat.
Och ofta, ofta har jag tenkt
Ack att jag bettre vård dig skenkt.
Tu huru mången, mången gång
Har jag dig icke sårat.
Kanhenda ock gjort tiden lång,
Tills tårar kinden fårat.
Dock vet jag du förlåtit mig
Allt hvad jag brutit har mot dig.
Nu önskar jag, jag kunde dig
På mina armar bära.
För törnen sopa ren din stig
Och hölja den med ära.
Jag ville offra all min tid,
att ge dig, glädje, ro, och frid.
Nu slutar jag, jag ej förmår
Uti min lilla sång,
De kenslor tolka som jag får
Dig säga någon gång.
När jag härnest uti din famn,
moder, hviska får ditt namn.
Alb. E. Anderson April 23 1904
Ett Svenskt Program
|
Vänner! Vi hafva samlats här en stund
Att om ett Svenskt program få höra.
Jag önskar på en liten stund,
Bland svenska minnen er få föra.
I kennen alla till det land på jorden,
Hvars namn ni hört så många gånger.
Beläget uti höga norden
Beryktat uti tal och sånger.
Följ dess historia och se
De stora men som det har födt.
Som för dess tro och frihet kämpade,
Och segrar vunnit fast de blödt.
Se där en Birger Jarl, en Torgny.
En Engelbrekt, en Gustaf förste.
Och aldrig skall väl minnet fly
af hjeltekonungen den störste.
De nämda äro endast få
De största, i de storas rad.
Som ifrån svunna tider stå,
Nedtecknade på häfdens blad.
De hafva uppsat ett program,
som genom sekler hafver spelats.
Till hvarje del ett svenskt program
Och sköna nummer ha ej felats.
Men änn' är ej programmet slut
Än fortgår det och än de samla.
För hvarje flyende minut
Altflera nummer till de gamla.
Och om vi vänner icke kann
Med några bragder det försköna.
De redan gjorda, dock vi kann
Med kärlek och med aktning löna.
Och låt oss älska dess kultur,
Dess gamla anor, och dess minnen.
Att ej dess språk, och litteratur,
Från oss i liknöjdhet försvinner.
Vi ej behöva blygas för,
Det land som fostrat våra fäder
Och du ock kanske stundom hör
En ovän som det samma smäder.
Nog ha vi alla hört, min vän!
Att det är fattigt; Det är sant
Men aldrig, aldrig har det än,
sin ära satt i pant.
Moline Ill. 11/15 1905
Alb. E. Anderson
|
Smeden
Jag stod en gång och iaktog.
En smed, uti hans smedja.
Hur han små bitar sammanslog.
Till en oslitlig kedja.
Men huru konstigt, tenkte jag.
När han sin slägga höjde.
Och blott med några raska slag.
Den grova lenken böjde.
Jag sade, är det mycket hårdt,
Ett sådant stycke kröka;
Det ser ej ut , att va så svårt.
Var snäll, låt mig försöka.
Då fick en slägga, äfven jag
Och en bit jern också.
Jag slog vel många hundra slag
Det syntes ej ändå.
Förargad, sade jag till sist,
Om jag, hammare och tång.
Det stycket kröka skall, helt visst-
Blir tiden mig för lång.
Jag frågde sme'n, säg, är jag ej?
För liten, och för arm.
Han svarade, min ven, å nej!
Din jernbit är ej varm.
Min jernbit var ej varm, altså,
Vet än varför, min ven.
Jag fåfengt stod och slog också
Så många slag på den.
Men hvarför ? lade du ej den.
I elden frågar du.
Förlåt, jag frågar då igen.
Har du förstått mig nu.
Om det gjort, jag beder då
Ack! säg din mening ut.
Hur af min jernbit jag skall få.
En liten lenk till slut.
########
Hvem? söker icke glädje, fröjd.
Hvem? söker icke ro.
Hvem? söker ej att nå en höjd
Der lyckans blommor gro.
Men huru många? Utaf dom
Som söka, hinna opp.
Hur många venda icke om
Långt före målets lopp.
Och de som höjderna ha nått.
Säg har de funnit der?
Den lycka, för hvars skull de fått
Försakt så mycket her.
Jag tror, de säga allt ibland
När de stött mot i hörnen.
De rosor hvi heruppe fann
De bära äfven törnen.
#
Jag älskar icke prakt och glans
Ej rikedom och guld
Blott endast att för mig det fanns
En trogen ven så huld.
Hvars kärlek vore för mig här
Den höjd jag ville nå.
Att lyckans rosor plocka der
Från röda läppar små.
Jag tror jag skulle finna der
Den lycka mången ann'
På andra platser söka pler
Men dock ej finna kan.
Albert. E. Anderson
April 23 1904
|