10 Medeltida och tidigmoderna fäktmanualer, en introduktion

Medeltida och tidigmoderna fäktmanualer, en introduktion

Den så kallade "Ms.I.33/Tower Fechtbuch", ifrån 1200-talets sista årtionden är det äldsta bevarade fäktmanuskriptet, detta är ett sydtyskt verk där till synes två munkar slåss med svärd och bucklare. Vid närmare undersökning så är det dock troligt att den ena av kombatanterna är en kvinna, detta är dock inte helt klarlagt. Vem som skrev detta fäktmanuskript är det ingen som vet men den latinska texten föreslår att den är skriven i sydtyskland.

I slutet av 1300-talet kommer den andra texten som vi vet om, det är Liechtenauer som anses bilda en skola, nämligen den tyska. Ingen av Liechtenauers egna texter finns bevarade men flera av hans elevers texter finns kvar och genom dem kan man få en bild av hur Liechtenauers kampkonst såg ut. 1389 kommer Hanko Doebringers verk Ritterlich Kunst des Langen Schwerts ut, Doebringer var präst och skrev sin text på ett svårläst rim. Teknikerna han beskriver är för svärd och sköld, långsvärd, dolk, stångvapen samt brottning och obeväpnade tekniker.

1410 kommer Fiore dei Liberis bok Flos Duellatorium ut i norditalien. I Flos Duellatorium fokuserar dei Liberi främst på långsvärd men även yxa, spjut samt obeväpnade tekniker och strid i full rustning. dei Liberis texter är intressanta mycket därför att han har ett pedagogiskt upplägg där flera tekniker utgår från en grundrörelse.

1440 kommer Sigmund Ringeck ut med sin tolkning av Liechtenauers tekniker. Det är framför allt Ringeck som vi kan tacka för att Liechtenauers texter och tekniker har överlevt till våra dagar. Ringeck skrev nämligen både sina och Liechtenauers texter bredvid varandra sida upp och sida ner, Ringeck förklarade också Liechtenauers mycket svårbegripliga text och kommer sedan med sin egna förklaring och tolkning av texten och tekniken. Ringecks styrka är att han lär ut från grunden och sen gör träningen allt mer komplett för varje instruktion.

Den mest kända av de medeltida mästarna är Hans Talhoffer som skrev flera manuskript mellan 1443 och 1467, en utav dem finns på KB i Köpenhamn. Talhoffers texter behandlar långsvärd, stridshammare, spjut, obeväpnade tekniker och strid i full rustning men tar också upp tekniker för juridiska dueller, strid mellan man och kvinna och strid till häst.

En av de första italienska renässansmanualer som vi känner till är Achille Marozzos bok Opera Nova som utkom 1536 i Modena. Marozzo är egentligen en nyupplaga av dei Liberis gamla Flos Duellatorum från 1410.

Det är först hos Camillo Agrippa Tratto di scienza d arme utgiven 1553 i Rom som man tydligt ser att den nya typen av spetsfäktning har slagit ut i full blom, det är också tydligt att renässansen är här på riktigt, för Agrippas kombatanter fäktas helt naturella eller ibland i romerska rustningar. Här ser vi hur en civil stadsfäktning har utvecklas, den så kallade rapiren var favoritvapnet för denna typ av fäktning och är ett smalt och långt vapen, ända upp till 120 cm långt, alltså lika långt som det tidigare så populära långsvärdet men det vägde något mindre. Det gick alltså inte att hugga lika effektivt med rapiren som med tidigare svärdstyper. Detta visar också Agrippa mycket tydligt genom att lägga tyngdpunkten på stöten. Agrippa menade att stöten är svårare att lära men snabbare och mer dödlig och är därför att föredra framför hugget. I stället för tidigare skolors tolv garder nöjde sig Agrippa med fyra - prima, seconda, terza samt quarta.

Giacomo di Grassi. Hans bok Ragione di Adoprar sicuramente I arme tyckt i Venedig 1570 var den manual som fick störst spridning i Europa under 1500-talets slut. di Grassi förespråkade kombinationen rapir och vänsterhandsdolk och menade att med både dolk och rapir så kan man försvara sig och anfalla på samma gång. I en mer defensiv fäktning använde också di Grassi gärna kappa/mantel virad runt vänsterhanden.

I Tyskland bildade rapirfäktningen aldrig någon egen skola, utan de texter som kom ut i det tysktalande Europa byggde på den gamla tyska medeltida traditionen som först var nerskriven av Liechtenauer under 1300-talens sista hälft.Under 1500-talet var det främst Joachim Mayers mycket konstnärliga bok "Grundliche beschreibung der freyer" från 1570, Strasburg som hade störst spridning och som visade hur den tyska skolan snabbt inkorporerade de italienska rapirteknikerna i sin egen tradition. Mayer är trolig elev till Marozzo. Mayers bok visar dock både långsvärdsfäktning, dolk-, stav- och rapirtekniker alltså både medeltida tysk och italiensk renässansfäktning i samma bok. De tyska manualerna innehåller mer obeväpnade tekniker och brottning och verkar vara mer inriktade på självförsvar än på duell än vad de italienska manualerna är.

Salvator Fabris var en Bolognare som 1606 i Köpenhamn kom ut med sin bok "Schermo overo scienzad arme". Fabris hade studerat hos Marozzo i sin ungdom men senare också för Agrippa, di Grassi och Viggiani, alla stora namn i den italienska skolan. Fabris reste sen runt bland Europas hov och instruerade samt inhämtade mer kunskap. Till slut hamnade han vid hovet i Köpenhamn 1590 och blev fäktmästare för Kristian IV. Det intressanta med Salvator Fabris fäktning är att många av garderna och teknikerna uppvisar stora likheter med MS I.33 svärd och buckelfäktning.

1606 utkom också Nicoletto Gigantis bok "Scola overto teatro" i Venedig. Giganti förenklar fäktningen ytterligare, stöten får mer utrymme framför hugget som nästan hade försvann i och med Giganti.

Detta var en snabb intro till de vanligaste manualerna vi tittar och försöker lära oss utav det finns många många fler Paulus Kal 1450, Peter von Danzig 1452, Johannes Leckuechner 1482, Filipo Vadi 1480/87, Peter Falkner 1490, Fabian von Auerswald 1539, George Silver 1599, Girard Thibault 1628/30, Francesco Alfieri 1641 bara för att nämna några.

Vill man framföra synpunkter på innehållet eller komma med förslag på annat som bör vara med går det bra att maila till Jonas, men det är sällan någon som faktiskt gör det (tre personer, hittills).