Fleetwood, Thérèse & Joneby, Felicia

”Twitter i svenska polisens tjänst”

Sammanfattning

Sociala medier är idag en självklar del av vår vardag och en kanal där allt fler företag och myndigheter finns presenterade. I och med detta har gränserna mellan den privata sfären och det offentliga rummet suddats ut och frågan är inte bara i vilken mån företag ska ges tillträde till privatpersoners sfär utan även det omvända; vad händer när privatpersoner får en inblick i företagens sfär?

Vår undersökning tar vid i denna gråzon där vi valt att undersöka hur poliser som använder Twitter i tjänsten ser på sitt twittrande, sig själva och på sina mottagare. Frågeställningen som vi ämnar besvara lyder: ”Hur ser den svenska Polisens användande av Twitter för att nå ut till allmänheten ut och vad tänker de twittrande poliserna om sitt twittrande?”

För att gör detta har vi intervjuat sex poliser stationerade inom Stockholmspolisen som twittrar i tjänsten. Samtliga är officiella polistwittrare vilket betyder att de är godkända av Polismyndigheten. Våra resultat visar att officiella polistwittrare många gånger har börjat twittra då de blivit engagerade av en twittrande kollega eller redan hade privat erfarenhet från verktyget. Samtliga uppger att de genom sitt twittrande vill förbättra allmänhetens bild av Polisen och ge ett mänskligt ansikte till Polismyndigheten. Genom detta hoppas de öka tryggheten och minska brottsligheten i samhället.

Dessutom genomfördes en analys av respektive polis Twitterkonto med lämpligt verktyg. Detta resulterade i mer kvantitativ data kring deras twittrande vilket ledde till en tydligare bild av deras twittrande.

Vi fann att de officiella polistwittrarna kan delas in i två kategorier utifrån deras twittrande; social twittrare eller yrkestwittrare. Den sociala twittraren är mycket engagerad i sitt twittrande och skriver på ett underhållande och humoristiskt sätt. Yrkestwittraren använder sitt Twitterkonto som ett strategiskt verktyg och tänker noga igenom konsekvenserna av sina tweets.

Vår undersökning visar att användningen av Twitter inom Stockholmspolisen idag är ett för organisationen nytt fenomen som ännu inte har fått inarbetade regler och förhållningssätt. Den avsatta arbetstiden på 2 h/vecka är inte tillräcklig för att upprätthålla kontonas existens på ett bra sätt och de arkiveringsrutiner som omgärdar användningen av Twitter framstår som omständliga och det bör utvärderas huruvida de verkligen är nödvändiga. De handledningar som finns är ibland motsägande och bör omarbetas för att anpassas efter de twittrande polisernas förutsättningar.

Vår uppfattning är att Polisen med relativt små medel och en större intern medvetenhet och prioritering verkligen skulle kunna utveckla sin närvaro inom sociala medier och kunna förbättra relationen med allmänheten och dennes förståelse för deras arbete och agerande. Genom detta skulle även de av Polisen högt prioriterade verksamhetsmålen såsom att öka tryggheten och minska brottsligheten i samhället kunna genomföras i ännu större utsträckning.