Gallery
Main WWW page

Bild på huvudpersonerna

Last change: December 25, 1999

Alfrida Brynielsson (#18) 1907

I släktkistan hittade Wera (#162A) bifogade uppsats av Frida (#18) om semestern 1907 på Öland hos Mor (#1A) tillsammans med Georg (#16) och Gurli (16A). Här avskrivet till Word7 från blåkopia av maskinskrivet orginal (?). Läs och sprid i lämplit format. Främst till #16 men kanske även till andra. Man kunde göra ett "brev och uppsatsgalleri". Vi har ganska gott om brev mer eller mindre läsliga och intresseanta.
/Lennart (#1622)

NÅGRA MINNEN FRÅN VÅR CEMESTER UNDER SOMMAREN 1907.
Upptecknade af Frida B.

Hem! Semester! Hvilken musik ligger ej i dessa båda ord, i synnerhet för dem, som är uppväxt på landet och har sitt föräldrahem där, men fått sitt verksamhetsfält inom en bullrande storstads område.

Man längtar och hoppas hela den långa vintern att våren snart skall komma: och tiden går, fort, fort, fort. Dag lägges till dag, vecka till vecka, månad till månad, solen stiger allt högre och högre på fästet å nu, ja nu kunna vi uppstämma, "Våren är kommen"! - å så fortsätta vi - "snart är sommaren här".

Sommaren! Var det inte sommaren vi längtade efter? Var det inte då vi skulle få semester? Jo vist! Alltså: När, och huru länge? Mitt herrskap skulle resa bort den sjette juni, å sedan var jag fri bara jag fick göra lite i ordning efter dem. Arbetet gick raskt undan och sedan den tionde juni var jag färdig att lämna Stockholm med Ångfartyget Ronneby, som afgick kl. 8 e.m.

Mina kära syskon Gurli och Georg voro nere vid båten och viftade farväl till mig, å när de bland annat sade. Du är lycklig. Du, som får resa hem till Mor, så såg jag att de menade hvad de sade.

Nu ringer båten tredje gång. Landgångarna in. Loss akter.

Ja, adjö med dig nu, lycklig resa. Helsa hem å säg att vi kommer snart efter om vi lefver. Tack skall Ni ha, mycke välkomna! Så några viftningar å länge vi sågo hvarandra, och nu Farväl med Stockholm på en tid.

Resan var härlig. På tisdag e.m. var jag hemma i Borgholm, bror Alfred var mig till mötes med skjuts, och snabbt gick färden hemåt under muntert samspråk. Nu voro vi uppe på "åsen". Där framme har vi Svarteberga kvarnar, å där har vi hemmet, det kära efterlängtade hemmet.

Den blågula flaggan svajar så gladt öfver byggnadens tak, välkomnande oss hem. Mina ögon upptäckte äfven, (jemte mycket annat som jag såg väl kände igen) en liten grå stuga vid Tryggestad "Missionshuset" där jag med andra troende vänner haft så många sköna stunder å fått mottaga så mycke välsignelse af vår gode Fader i himmelen.

Nu äro vi hemma, allt är sig likt. O, så härligt! Syrenhäckar omgifva hela gårdsplanen å där kommer Mor, den kära Mor. Med ett raskt hopp var jag ur vagnen, så ett par steg till, och vi lågo i hvarandras armar. Återseendet var obeskrifligt dyrbart. Efter att hava helsat på vännerna och välkomnats af dem buro vi in mina reseffekter.

Mor hade gjort allt så trefligt tills jag skulle komma hem å nu fingo vi gemensamt njuta af det kära, goda hemmet. Ett dukat kaffebord stod på gården, äfven dä för att välkomna mig, för att inte tala om kroppkaksgrytan som stod och puttrade så hemtrefligt i spiseln.

Senare på kvällen kom syster Augusta med sina småttingar opp, så blef dä att helsa på dem å samspråka om hur vi haft det under den tid vi varit skilda, å så innan vi gingo till hvila hade vi gemensamt bönemöte då vi fingo tacka den gode Guden för hans underbara ledning med oss under dagar som gått, samt för framtiden lemna oss i hans vård. Så skildes vi för nattaen.

Mor och jag hade vårt sofrum gemensamt, men nu hade vi så mycket att samtala om, så jag vet inte hur mycke klockan var innan vi somnade.

Dagarna gingo sedan fort, allt för fort, hvilken hvila för både själ och kropp erbjuder ej det lugna fridfulla hemmet. En dag anlände bref från syskonen i Stockholm med underrättelse, att snart hade vi äfven dem att vänta. Vi gladdes alla däråt isynnerhet som syster Gurli ej gästat vårt hem förut. Broder Georg hade nämligen förlofvat sig på nyåret å nu skulle han med sin fästmö tillbringa semestern i hemmet.

Den 8:de juli skulle de lämna Stockholm och vi hade således att vänta dem här den 9:de. Nu var det på nytt börja städa, putsa och feja, på det att allt skulle få så mycke som möjligt utaf fäststämning öfver sig.

Vi tyckte nästan att dagarna gingo lite långsammare nu än förut, men så är ju alltid förhållandet när man väntar någon kärkommen. Ändtligen, efter lång väntan, är den stora dagen kommen, den 9:juli. Solen strålar lysa varma och milda från molnfri himmel. Naturen står i sin yppigaste fägring. Inom hus är öfverallt pyntat och fint, så hemtrefligt med hvita prestkragar och blåklint, dessa naturens barn, så älskliga i all sin enkelhet, renheten och trohetens symboler. Öfver det hela hvilar en känsla af frid och stillhet, men äfven af glad förväntan.

Hvem väntas månne? Fråga min kära Mamma som går där så stilla, vänligt syslande med allehanda Martabestyr.

Hon är iklädd högtidsdräkt. Det ljusa vänliga leendet som alltid hvilar öfver hennes ansikte, framträder, om möjligt, i dag mer än vanligt. Fråga henne hvadan denna högtidliga stämning kommer sig, å hon ska svara: "Barnen kommer hem idag, de kära barnen som är ute i lifvet". Ja de komma i dag, mina kära syskon. Hur gladde ej brefvet oss med underrättelser att hela fjorton dagar skulle vi tillsammans få vara i det kära hemmet. Tiden är inne då vi måste begifva oss åstad för att i rätt tid hinna ner till båten kommer. Alfred och jag åker iväg medtagande många välkomsthelsningar.

Just lagom komma vi för att få se "Ronneby" svänga in i hamnen. Se där stå de, ifrigt vinkande, glada och belåtna att resan är slut och de snart äro vid målet: Nu "Goddag" de helsa, Välkomna! Välkomna!

Snart äro reseffekterna instufvade i vagnen, och vi själfva plaserade så godt sig göra låter, ofvanpå det hela. Nu äro vi där. Godsets fidekommisarie står vid grinden, den första att mottaga oss. Förvånad ser han på de främmande, men snart upptäcker han "pappa" med och nu höres hans förtjusta: "Da, da", en helsning som vi alla väl förstod. Länge dröjde det ej förrän han gjort sig bekant med farbror å tant, och på sitt eget språk försöker han betyga sin glädje öfver att de kommit.

Nu kommer mamma oss till mötes. Hur skall jag skildra återseendet?

Leenden och tårar, kyssar och omfamningar. - Ja detta låter ju bra, men återseendets glädje kan dock aldrig besrifvas, endast erfaras. Kaffebordet är dukat på gården och svårt är att dölja de längtansfulla blickar vi kasta däråt. Mamma kommer med det raraste kaffe, hvilket vi låter oss väl smaka. Sedan vi tillsammans språkat om resan och våra olika upplefvelser sedan vi sist träffades, intaga vi en enkel supé.

Nu följde kinesfrågans afgörande, Gurli och jag tog mitt eget lilla rum i besittning, Georg delade rum med mamma.

Sedan vi ännu en stund samspråkat läste Georg några verser ur den kära Bibeln och tillsammans böjde vi våra knän och tackade Gud vår fader i himmelen för hans trofasthet och hjälp emot oss under dagen som gått. I hans hand lemnade vi oss också för kommande dagar, trygga och lugna i förvissning om att han är densamma, evigt trofast. Efter att hafva sagt hvarandra "God natt" beredde vi oss att gå till hvila.

Gurli, som var trött efter resan hade nog häst somnat medsamma, men snart voro vi inne i förtroligt samtal och sedan "Jonas" en gång helsat på och åter gått sin väg kommer han ej så snart tillbaka, äfven hörde vi att våra rumsgrannar, Mor och Georg, voro i full gång med att språka.

Klockan var öfver midnatt då vi för andra gången sade godnatt och inom kort voro vi inne i drömmarnas värld.

Morgonen därpå kl. nio väckte vår kära mamma oss med en kopp välsmakande chocolad. Nu kände vi riktigt att vi voro hemma "hos Mor". Inga plikter väntade oss som vi förut varit vana vid. En jublande känsla af frihet genomströmmade oss, hela fjorton dagar skulle vi få vara tillsammans.

Resdräkter utbyttes nu mot lätta bomulskläder och med detsamma lemnade vi all tanke på hufvudstaden med dess buller och bråk. Efter frukosten hade vi gemensam morgonbön. Hur tryggt och lugnt att för hvarje dag på nytt få lemna våra lif i Guds hand, vetande att hvad som möter oss, om det är glädje eller sorg, lif eller död, så höra vi honom till.

Förmiddagen tillbringade vi i trädgården, där Georg sökte reda på en treflig plats, beskuggad af stora körsbärsträd. Här plaserades nu hängmattan hvilken vi turades om att begagna, allt under bästa samförstånd. Enligt mammas önskan skulle vi bjuda på familjemiddag första dagen, jag måste alltså snart nog lemna trädgården och istället ta i tu med matlagningen, förmodar att de två som stannade kvar fördrefvo tiden på bästa sätt. Middagsbordet dukades på gården, vädret var strålande vackert, allt bidrog till att göra stämningen så trevlig som möjligt.

På eftermiddagen bjöd syster Augusta på kaffe, hvilket smakade utmärkt efter den goda middagen.

Slutet af dagen tillbringade vi hemma hos mamma, med samtal, sång och musik m.m. På tisdag förmiddag gjorde vi en promenad till Borgholm, vi togo en liten afstickare till den gamla slottsruinen, gjorde en rond genom densamma och togo dess sevärdeheter i betraktande, passerade "Sveriges nyckelhål", m.m. Så fortsatte vi vägen till Borgholm där vi gjorde visit hos en del vänner och bekanta. Gurli bjöd på kaffe i det lilla trefliga "Kondis", hvilket smakade utmärkt. Sedan gingo vi ned till sjöstranden, där vi fingo lyssna till flera trefliga musikstycken af badsocitetens musikkår. Kl. 8:30 var möte i Borghlms missionshus, dit vi gingo efter att länge ha njutit af det storslagna som Kalmarsund purprad af aftonsolens glöd erbjöd.

Mötet lemnade oss god behållning å nöjda och belåtna med vår dag vandrade vi hemmåt. Några vänner från Borgholm följde oss ett stycke på väg. Kl. 11 voro vi hemma, mamma hade dukat supé åt oss på verandan hvilken smakade utmärkt efter den långa promenaden. Sedan vi tillsammans tackat Gud för hans ledning och beskydd under den flydda dagen, gingo vi till vila, och trötta som vi voro, somnade vi snart. Fredag förmiddag voro vi i trädgården. Eftermiddagen gingo Gurli och Georg till Borgholm på sångöfning, de skulle nämligen hjelpa till att sjunga på en fäst som skulle blifva där följande söndag. På kvällen promenerade vi samtliga hemmavarande familjemedlemmar till "Kaffetorpet". En förtjusande liten plats belägen ett stycke söder om slottsruinen, med den härligaste utsikt öfver strand och sjö. Där möttes vi af Gurli och Georg samt våra vänner Gerda och Oscar Anderson från Borgholm. Efter att tillsammans ha druckit kaffe i det gröna, samtalade vi en stund öfver några frågor ur Bibeln rörande Kristi tillkommelse och det tusenåriga riket. Ämnet var dikt, men jag tror vi alla kände vår oförmåga då det gällde att pejla djupet af Guds eviga rådslut. Vi fingo erfara sanningen af apostlarnas ord i I Kor. 13:18. Vi se nu såsom i en spegel på ett dunkelt sätt o.s.v.

Tiden försvann fort och snart måste vi åter bryta upp. Vi sade våra vänner från Borgholm farväl, och vandrade i den stilla julikvällen sakta mot hemmet medtagande ett gladt minne för framtiden. Hemkomna väntade oss post från när och fjärran.

Tårar skymde min blick då jag mottog underrättelsen från mitt herrskap i Stockholm om att min semester snart var slut och att jag måste återvända till min plats. Dock "en ljusglimt finnes i et mörkaste moln" sjunger sångaren. Så ock här. Brefvet slutade med löfte om att jag skulle få stanna hemma lika länge som mina kära syskon. Alltså lemnade vi tanken på skilsmässan m.m. och öfverlämnade oss helt åt den närvarande glädjen.

På lördag hade syster och svåger anordnat familjemiddag. Medan Gurli och jag utförde en del husliga sysslor i hemmet var Georg till Borgholm och gjorde en del uppköp för söndagen. Ett uppdrag som han, efter någon tvekan åtog sig och befanns vid hemkomsten hafva utfört till allmän belåtenhet.

Komna till syster, funno vi hennes hemtrefliga matsal ett smakfullt middagsbord dukat, vid hvilket vi slogo oss ned, görande all heder åt de präktiga anrättningarna. Efter en angenäm sammanvaro skildes vi med löfte om att snart få komma tillbaka.

Söndagsmorgonen grydde mulen och regnlik. Vi hade ämnat gå till Borgholm och öfvervara mötet i Missionshuset, men stannade hemma i förbidan på bättre väder till eftermiddagen, då ungdomen anordnat årsfäst. Solen förmådde dock ej genomtränga molnen hvilka samlade sig allt tätare tills vid middagstiden ett lätt regn började falla. Nu lemnade vi alla tankar på Borgholm och festligheterna där och försökte i stället göra så hemtrefligt som möjligt för oss där vi voro. Jag hade just börjat föreläsa en längre berättelse, då svåger Uno kom och helt vänligt erbjöd oss skjuts till Borgholm. Ett anbud som vi med glädje och tacksamhet emottog.

Insvepta i våra regnkragar och med paraply öfver oss gick färden raskt till Borgholm, vännerna där välkomnade oss gladt och snart voro vi inne i den bästa feststämning. Programmet var omväxlande. Broder Alfred öppnade mötet med att läsa en av Dav. Ps. och nedkallade Guds välsignelse öfver sammanvaron. Vidare gjorde han en kort redogörelse för det gångna verksamhetsåret, bifogade en önskan och förhoppning om att arbetet i fortsättningen måtte krönas med välsignelse och framgång. Nu följde sång till orgel och strängmusik, hvarefter Oscar Anderson höll ett lärorikt föredrag, utgående från Pauli ord till Tim. "förvara hvad som är dig ombetrott". Efter föredragets slut utfördes flera anslående sångnummer, därpå vidtog kaffedrickning. Efter ännu någon sång afslöts festen af broder Georg med läsning af den sköna Dav. 103. Ps. och bön. Festen i sin helhet präglades af en god och stilla ande och lemnade säkert till de besökande ett angenämt minne.

Nu måste vi åter ikläda oss resdräkt. Molnen hade skingrats något och regnet upphört, snart voro vi hemma och denna dag var ett minne blott. Dagen därpå lyste solen så mild och varm, och glada i hågen uppsökte vi åter vår lilla vrå i trädgården, där vi tillbringade största delen af dagen. Gurli och jag sysslade med våra handarbeten och under tiden föreläste Georg ur en bok med titeln "Efter döden - bortom grafven". Innehållet var ovanligt intresant och lärorikt och gång på gång nedlade vi våra arbeten för att utbyta tankar och frågor rörande detsamma.

Senare på eftermiddagen promenerade Gurli och Georg till gärdet, medförande hem ett helt fång af de raraste ängsblommor. På kvällen gingo Georg, Gurli, Manna och jag till kyrkogården. Där under en af de gröna kullarna hvilar vår kära pappa. Huru kär är ej platsen för oss alla! Vi slogo oss ner på den lilla soffan bredvid kullen, minnena kommo, ett och ett, och passerade revy för vår inre blick. Fem och ett halft år har han hvilat där. Gömd men icke glömd. Några hvita rosor på den gröna kullen, var det enda vi kunde gifva. Hvila du i frid älskade fader. Återseendet står kvar.

Under den sköna promenaden hem från kyrkogården öfverraskades vi af en mängd så kallade "Hårkrankar", en sorts små skalbaggar af ungefär en hasselnöts storlek och bruna till färgen. Hvarför e fått det namnet "Hårkrankar" beror helt säkert därpå att de endast svänga rundt omkring hufvudena på folk och försöker att slå fast sig i håret, någon skada göra de alls inte, ty de kunna hvarken bitas eller stickas. Vi kände ju också mycke väl igen dem sedan gammalt och broder Georg tyckte till och med att det var roligt att få utstå en liten dust med dem.

På helt andra tankar tycktes dock syster Gurli ha kommit, hon såg i de små oskyldiga djuren ingenting mer och ingenting mindre än en "Landsplåga för Öland", och trots våra ifriga protester emot att de voro det minsta farliga kunde hon ej tillbakahålla ett utrop af förfäran, hvar gång någon utaf dem kom och svängde rundt om våra hufvuden. Men snart voro vi hemma och då voro vi ju också fria från - - "Landsplågan".

Följande dag väntade vi främmande. Efter att hafva ordnat allt så trevligt som möjligt för deras mottagande, gingo vi åter ut i trädgården med våra handarbeten. Georg fortsatte läsningen rörande samma ämne som föregående dag. Vid tvåtiden anlände de väntade gästerna, Gerda och Oscar Anderson från Borgholm. Ida bjöd på en smakfull middag, serverad i skuggan af syrénträden på gården. På eftermiddagen följdes vi alla åt till gärdet och togo del i höbergseln som nyligen börjat. Oscar hade sin kamera med och knäppte oss alla på en plåt, ett trefligt minne från sommaren 1907.

Vädret var största delen af dagen vackert, men framåt aftonen mulnade himmelen och strida regn skurar började falla, åtföljda af åska och blixt. Hemkomna från gärdet bjöd Ida på kaffe och kvällen förflöt under den trefligaste stämning med omväxlande sång, musik, läsning och samtal.

Som regnvädret fortfor kunde Borgholmiterna ej gå hem, utan logerade hos oss om natten, Oscar fick dela rum med Georg, Gerda tog in hos Gurli och mig. Följande dag var vädret åter strålande vackert. Efter frukosten gingo Oscar och Gerda hem till Borgholm, vi följde ett stycke på väg. Komna ungefär halfvägs slogo vi oss ner i en äng för att hvila. Gerda tog fram sitt handarbete och under trefligt samspråk försvann tiden ganska fort. Solen hade redan passerat sin middagshöjd innan vi skiljdes. På hemvägen hälsade vi på hos en gammal "tant" eller "faster" som hon allmänt kallas. Då vi kommo hem var gårdsfolket ute på gärdet i full gång med höbergslen. Jag tillagade i hast en enkel middag, hvarefter vi åter uppsökte vår kära vrå i trädgården. Torsdagen fingo vi vara inne hela dagen vädret var ruskigt och kalt. Vi trifdes därför mycket godt i min, eller rättare sagt, vårt lilla rum, där vi sutto med våra handarbeten, under det Georg föreläste kortare berättelser ur en inbunden årgång af tidningen, "Vid härden". Mamma öfverraskade oss med kaffebrickan, en mycket välkommen omväxling i programmet.

På kvällen väntade mig en större öfveraskning. Jag fick nämligen bref från mitt herrskap i Stockholm, att jag skulle få ytterligare fjorton dagars semester. Glädjen blev stor isynnerhet för mig. Följande dag som var fredag hade vi beslutat en promenad till Borgholm. Vädret såg rätt lovande ut och glada i hågen begåfvo vi oss iväg. Vi skulle samtidigt besöka en gammal sjuk gumma som varit sängliggande i många år. Hon är en af dessa enfalldiga för hvilka det behagat Herren att uppenbara frälsningens hemlighet. Jublande glad ligger hon där lofvande Gud midt under plågor och nöd. Många lärdomar fingo vi inhämta hos den gamla, särskildt godt kändes det att höra hennes vittnesbörd om Herrens trofasthet och hjelp under flydda dagar. "Herren är en klippa, som håller att hvila på under lifvets alla strider och växlingar" yttrade hon bland annat. Georg läste Romarbr. åttonde kapitel och vi sjöngo några sånger. Då vi sade den gamla farväl, tryckte hon våra händer och önskade oss rik välsignelse, af den Gud som varit hennes ungdoms tillflyckt och som ännu in i sena ålderdomen var den klippa på hvilken hon hvilade.

Måhända blir vårt nästa möte inför den hvita tronen då lönen skall tilldelas hvar och en, som med trohet, om också i det tysta och fördolda, fyllt sin uppgift i lifvet. Säkert skall då äfven denna gamla, Herrens tjenarinna af frälsarens egen hand få mottaga en härlig lön för det arbete som hon under tårar och bön utfördt.

På vägen till Borgholm öfverraskades vi af en häftig regnskur. Vi sökte tillfälligt skydd i ett bredvid vägen varande busksnår, med det värsta gick öfver. I Borgholm helsade vi på en del bekanta, gjorde uppköp för hushållet, drack kaffe på kondis m.m. På hemvägen regnade det nästan oafbrutet och vi kände oss glada då vi åter kommit inom hemmets tröskel.

Mamma hade middag iordning hvilken vi läto oss väl smaka, sedan utbytta våra genomvåta kläder och skor med varma sådana. På kvällen besökte vi det trefliga missionshuset i Tryggestad, där predikan hölls af Oscar Andersson. Flere vackra sånger fingo vi höra till orgel och strängmusik. På lördagen var vädret soligt och varmt, Georg och Gurli åkte i höhackan på förmiddagen medan jag var hemma och gjorde i ordning middag.

På eftermiddagen föreläste jag i trädgården ur boken "Kolarkojan vid Siljan". Trots det präktiga innehållet hade mina åhörare svårt att hålla intresset uppe. De funno ett vida större nöje uti att bombardera mig och hvarandra med mogna krusbär, som fanns riklig tillgång på i närheten. Mamma kom och räddade situationen genom att framföra hälsningar från syster Augusta med inbjudan till kafferep hos henne: Som vanligt hade hon ordnat allt så trefligt för oss. Vi trakterades med kaffe och färskt bröd, mjölk och skorpor så mycket vi förmådde förtära. På kvällen voro vi bjudna till vännerna Kjerrströms och hade äfven där mycket trefligt. Trots ifriga protester måste vi åter dricka kaffe. Vi kunde ju ej neka då vi blott en gång om året har tillfälle att taga deras gästvänlighet i anspråk. De kära vännerna bjödo äfven på supé och efter att tillsammans hafva haft ett härligt bönemöte, skildes vi, medtagande ännu ett härligt minne från vår semester.

Hemkomna väntade oss post från Stockholm Efter att länge ha samtalat sade vi hvarandra godnatt och sofvo godt till kl. nio på söndagsmorgonen då lilla mor som vanligt kom med den rara Chocoladbrickan. Efter frukosten hade vi som vanligt gemensam morgonbön. Hur skall jag kunna beskrifva dessa härliga stunder, då vi tillsammans fingo omringa nådastolen och lägga fram våra egna och hvarandras intressen och omsorger för honom, som lofvat att bära oss och våra bördor, dag efter dag, och stund efter stund, ända till dess vi bärgade stå på den himmelska stranden.

Rika välsignelser fingo vi dela med hvarandra. Genom hela lifvet följer oss minnet af dessa "hvilostunder vid vägen". På eftermiddagen var möte anordnat i Tryggestad af Borgholms kristliga ungdomsförening, mycket folk hade samlats och mötet präglades af en djup och allvarlig ande. Gifve Gud att någon i evighetsfrukt lemnades af detsamma. Vännerna från Borgholm följde med oss hem och hvilade opp en stund, drucko kaffe m.m.

Nu återstod endast en dag till af vår sammanvaro. Måndagsmorgonen grydde mulen och regnig, stämningen i naturen var tung och dyster, just passande till den vemodsfulla stämning som hvilade öfver oss alla. Efter slutat packning gjordes afskedsvisit hos några vänner. Ida bjöd på middag och sedan samlades vi inne hos mamma där vi drucko kaffe. Trots mammas försök att göra detsamma så godt och välsmakande som möjligt, smakade det, i mitt tycke allt för mycket afsked. Så läste Georg Dav. 23 Ps. och ännu en gång böjde vi våra knän tillsammans i lof och tacksägelse till honom som sjelf är den gode herden för sin hjord och som lofvat vara oss nära så väl på de gröna ängarna och vid de friska vattukällorna, som i den mörka dalen då vi ej kunna se vägen, ej förstå hans ledning.

Afskedet vill jag med tystnad förbigå. Känslorna tar ut sin rätt då älskande hjärtan skiljas, och hvar finnes en kärlek mera varm och osjälvisk, hvar finnes ömmare band än de som förena moder och barn, ja äfven syskon. Dock lyser äfven i afskedets bittra stund en hoppets stråle in i våra hjärtan, hoppet om återseende, hoppet om en evig sammanvaro i det hem hvarom sångaren så skönt sjunger: Därhemma, o där svida inga sår, När frälst jag på de gyllne gator går, jag höja skall af hjärtat jubelskri, Halleluja! Nu är all nöd förbi.


Alfrida, Georg och Gurli - berättelsens huvudpersoner


Back to the main Brynielsson home page