Jag satt en tidig morgon för några veckor sedan och tittade ut över Erstaviken innan jag började läsa min epost. Men där i inkorgen låg ett illavarslande mail från Viggo. Är det möjligt? Det var det.
Hur känner jag Henrik? Henrik började undervisa på teknisk fysik vid KTH för 57 år sedan, och jag började på KTH för 54 år sedan. Det var lika svårt att komma in på F som på KI eller Handels. Vi hade inte en aning om vad vi skulle göra när vi blev stora. Man kan väl inte studera hela livet? Men det var ändå det många gjorde till slut. Det fanns inga arbetslivsorienterande inslag i utbildningen, utöver lärarnas återkommande påståenden att man inte blir anställbar innan man behärskar just X, ämnet för dagens föreläsning. Då assade Henrik i matematik. Jag gick bara på några få av hans övningar eftersom jag dumt nog mest skolkade - på den tiden fanns ju bra läroböcker. Men mina studiekamrater insisterade på att Henriks övningar var värda besök. Jag minns hans glada uppsyn och kluriga kommentarer - han kunde faktiskt komma av sig också, men utan att det blev pinsamt. Mina studiekamrater var helt överens om att han var bästa läraren på F. Nåja, det fanns andra lärare som med sin originalitet kunde göra honom rangen stridig. Dom appellerade i så fall till plugghästens förmåga att uppskatta en långt driven perfektion där man kunde få intrycket att exakt samma föreläsning hade hållits årligen sedan tidernas begynnelse. En pedagogisk specialitet var att ceremoniellt skriva VSB eller QED efter att sista beviset dragits, värdigt lägga kritan i rännan och vända sig mot klockan där minutvisaren flyttade sig från 59 till 0 och lektionen var slut. Dom lärarna kunde också komma av sig nån gång, men inte på samma charmiga sätt.
Henrik och jag kom tillbaka till Nada ungefär samtidigt, i början av 80-talet, men jag hade träffat honom då och då i programmerarverkstan på QZ. Min familj uppskattade verkligen julgransplundringarna med dans och musik, vi kände oss välkomna på Nada. Där var Henrik djupt engagerad. När vi gick på KTH-evenemang som spex och konserter satt Henrik ofta i orkestern, och han diktade kluriga visor till festligheter och Luciatåg på KTH. Nu långt efter att jag slutat läsa Universitetsläraren, Campus, och allt vad de heter läser jag fortfarande nya cykeltidningen med behållning, särskilt de talrika inslagen signerade HE eller cykelprofessorn. Min favoritaforism är:
LAGAR - ÄR TILL FÖR DE LAGLYDIGA.
Under trettio år hade jag mycket med Henrik att göra. Han kunde diskutera alla forskningsproblem utan att skämmas för att han inte specialiserat sig på djupet. Men han var också benhård i sin övertygelse att KTH är till för studenterna och han var alltid beredd att kritisera eller kringgå mindre lyckade innovationer i regleringen av undervisningen. Det är ett otacksamt arbete, men det måste göras. När jag ansvarade för några utbildningsprogram märkte jag att det finns många bra lärare på KTH, men Henrik var unik genom att alltid vara på topp. Så snart Henrik tog över en problemkurs kunde man räkna med inte bara nöjda utan också entusiastiska och kunniga studenter. Henrik har också haft flera hundra examensarbetare som ser arbetet med Henrik som det viktigaste som hänt dom på KTH. När Henrik fick ÅF-priset vid sekelskiftet var motiveringen tydlig: Henrik Eriksson är Sveriges bästa tekniklärare. Det är en träffande bedömning och jag nämnde den ofta vid möten på KTH och UHÄ/HSV. Närvarande studenter höll med, han var känd långt utanför KTH, men nån lärare eller dignitär kunde se lite förvånad ut.
Får några år sedan vikarierade jag för en av Henriks föreläsningar i flervariabelmatten. Han hade delat ut ett antal problem som studenterna skulle fundera på till nästa föreläsning som jag skulle leda. Uppgifterna var krävande och jag undrade om nån enda student skulle ha nåt att komma med. Farhågorna visade sig ogrundade, studenter hade faktiskt kommit på de flesta av subtiliteterna i problemen. Jag kände mig förflyttad till 60-talet. Ett av problemen var så givande att jag direkt stoppade in det i min statistikkurs som exempel på estimeringens filosofiska problem. En annan gång härom året fick jag en stor drös exjobbare som skulle vara klara före midsommar för att få 4,5-årsexamen. Dom hade hållit sig borta från KTH i många år och hade i allmänhet lyckats ganska väl, som företagsledare, utvecklare av elektroniska börser, e-handlare, traders, webutvecklare, folklivsforskare och mycket annat. Men dom hade misslyckats med att avsluta exjobbet och det berodde ibland på att dom inte prioriterat det men ofta på skrivskräck, dvs dom led inte av skrivklåda som man brukar säga i den akademiska världen. Just då satt Henrik ofta i rummet bredvid mitt, och det visade sig att han var den effektivaste medicinen mot skrivskräck. Om jag lyssnade in på samtalet tyckte jag inte det lät så märkvärdigt, men det fungerade uppenbarligen. Lite tidigare, på 90-talet var jag djupt oroad av konstiga förändringar som genomdrevs på KTH. Det blev mycket lättare för mig att hantera det efter att Henrik övertygat mig om att förändringarna styrdes av oförnuft snarare än elakhet.
Det blir ett stort tomrum på KTH efter Henrik. Men många av hans föreläsningar och seminarier finns kvar. Det är inte samma sak, som han ofta påpekade, men ändå något. Min favorit är seminariet på Learning Lab för 5-6 år sedan. Jag tycker att ni som missade det ska titta på det nu.
Pensionärer ska ju helst inte göra sig odrägliga genom att torgföra synpunkter på hur deras tidigare arbetsplats sköts, men jag tänkte göra ett undantag idag: Universitetsvärlden ska kännetecknas av mångfald i värderingar och idéer. Henrik presenterar en viktig idéströmning som ofta sätts på undantag. Det är viktigt för KTH att Henriks idéer lever vidare och utvecklas, bara så kan KTH förbli ett bra tekniskt universitet.