Fäktmanualer
Här är en text som Per Åke har skrivit. Den bygger på en C-uppsats i historia han skrev vid Stockholms Universitet. Det finns även en lite kortare introtext för dem som inte gillar att läsa långa texter. Nu börjar texten:
Medeltida och tidigmoderna fäktningsmanualer
Under 1300-, 1400-, 1500- och 1600-talet producerades ett stort antal instruktionsböcker om hur man fäktas. Grunder i hugg, stick, garder, försvar och attack, allt prydligt nedskrivet och illustrerat. Under 1300- och 1400-talet var dessa handskrivna manuskript men under 1500- och 1600-talet var det tryckta böcker med stor spridning bland adel och kungahus.
Under dessa fyrahundra år ändrades den militära tekniken radikalt, aldrig hade så stora förändringar skett på slagfältet. Från tungt bepansrat adelskavalleri till massarméer med muskötskjutande bondsöner. Även den politiska geografin ändrades från feodala småstater till de stora furste- och maktstater som kristalliserades under 1600-talet. Att ändringen av den militära tekniken var en förutsättning för de nya staternas framväxt är ställt utanför allt tvivel.
Även om artilleri och stora infanteriarméer ändrade Europas karta så överlevde ändå behovet att lära sig fäktas. På 1300- och 1400-talet var fäktningen fortfarande en viktig del av det som främjade ens egen överlevnad på slagfältet, medan det på 1500- och speciellt under 1600-talet blev ett måste för en adelsman att kunna fäktas i det sociala spelet. Men även under 1300- och 1400-talet användes fäktningen till att avgöra andra tvister än krig, juridiska dueller, hedersdueller och gatuslagsmål var andra områden där fäktningskunskaper var nog så viktiga. Under 1500- och 1600-talet blev dock duellen något av en epidemi bland Europas adel, nästan alla familjer hade förlorat någon i en duell. Detta blev ett så stort problem för Europas kungar, att deras officerskår duellerade ihjäl sig, att dueller förbjöds av nästan alla Europas kungahus. Gustav II Adolf hade till och med dödsstraff för duellerande.
Här i Stockholm sitter vi på en guldgruva vad det gäller fäktlitteratur, vi har nämligen i Livrustkammarens bibliotek den Fickska samlingen. Det var kapten Emil Fick som efter sin död på 1930-talet donerade sin samling av fäktböcker och ridlitteratur till livrustkammarens bibliotek där den nu finns att beskåda. Tyvärr så innehåller den Fickska samlingen inga handskrivna manuskript utan den äldsta boken om fäktning är Achille Marozzos bok "Opera Nova" från Modea 1540. Detta är den andra upplagan av en bok som kom ut för första gången 1536. Livrustkammaren har dock avfotograferingar av tidigare manuskript som t.ex. "Tower Fechtbuch/Ms I.33" från 1200-talets slut samt flera nytryck från 1800-talets slut och 1900-talets början av medeltida mästare som t.ex. den italienska mästaren Fiore dei Liberis bok från 1410 samt av den tyska mästaren Hans Talhoffer från 1443, 1459, och 1467.
Tidigare forskning
Britten kapten Alfred Hutton måste väl sägas vara en av pionjärerna inom forskningen om historisk fäktning men också hans landsmän sir Richard Burton och Egerton Castle författade flera verk om tidigmodern fäktning. Hutton går t.ex. igenom grunderna i garder och grundhugg från Marozzos bok "Opera Nova" från 1536, det italienska sidosvärdet, långsvärdet, svärd och bucklare. Även obeväpnade tekniker mot kniv finns med samt senare rapirmästare som t.ex. di Grassi, Thibault, Alfieri och de la Touche-teknikerna, rörelserna analyseras och beskrivs.
Hutton tittar dock aldrig på medeltida kampkonst utan det är främst 1500-, 1600- och 1700-tal som fångar Huttons intresse. Egerton Castle skriver att den riktiga fäktningen börjar med rennässansen och att den medeltida fäktningen var barbarisk som byggde på råstyrka och aggression. En annan britt Cyril Mattey gav 1898 ut den engelska mästaren George Silvers bok "Paradoxes of Defence" från 1599 samt en fäktboksbibliografi "Cataloge of Works on Fencing and Duelling". Alla dessa nytryck av gamla mästare har i allmänhet långa inledningskapitel om historisk fäktning. De första bibliografiska arbeten var dock Carl Timms 537 sidor långa verk "A Complete Bibliography of Fencing and Duelling", London 1896.
Men även kontinenten hade flera framstående namn som österrikaren Gustav Hergsell, tysken Karl Wassmansdorff och italienaren Francesco Novati som också tillhör den klick som var aktiva runt förra sekelskiftet för att söka klarhet i medeltida och tidigmoderna handskrifter och böcker om fäktning. Hergsell är mannen bakom nytrycken av Tallhoffers fechtbuch men han skriver också ett eget verk där han går igenom 1500- och 1600-tals mästare som Marozzo, Aggrippa, Giganti, Maier och Mayer med flera. Novati ger också ut ett nytryck av Fiore dei Liberis bok "Flos Duellatorum" från 1410, Novati har dock ett långt inledningskapitel där han talar om Bologna-traditionen som dei Liberi grundande och som Marozzo förde vidare hundratjugo år senare.
Dessa författare var alla förgrundsfigurerna och grundarna av fäktningsförbunden i sina länder för den nya olympiska rörelsen. De var alltså den moderna sportfäktningens mest aktiva personer, en fäktning som mycket bygger på den franska fäkttraditionen med dräktsvärja. Medeltida fäktning var svårtolkad och låg långt från den typ av fäktning som de själva ägnade sig åt. Detta märks också tydligt i deras texter, medeltidens kampkonst var inget de hade höga tankar om. Däremot så var den italienska fäktskolan som uppkom runt 1530 en stil där de kunde se likheter med sin egen form av fäktning, så det är här deras intresse och stora insats finns. Så om man bortser från Hergsell och Novatis verk så tittade aldrig den tidiga forskningen speciellt noga på den medeltida kampkonsten och det som skrevs var alltid negativt.
Efter första världskriget blir det dock helt tyst bland forskarna på historisk fäktning fram till 1956 då J D Aylward kommer ut med boken "The English Master of Arms" som handlar om den engelska fäkttraditionen från tusentalet till artonhundratalet. På sextiotalet börjar också E R Oakeshott böcker att komma ut, Oakeshott var först och främst intresserad av svärden i sig själva och inte så mycket hur de användes. Ändå innehåller hans böcker mycket bra och intressant information även om själva fäktningen.
Den första tryckta boken om historiska fäktböcker av en akademiker kom ut först år 2000 när Dr Sydney Angelos bok "The Martial Arts of Renaissance Europe" kom ut. I denna bok tar vissa kapitel upp ämnen som svärdsfäktning, kamp med stångvapen, obeväpnad kamp samt kamp med kniv och dolk men även strid från hästrygg behandlas. Dr Angelo som troligen är den mest pålästa nu levande personen i ämnet är också mycket mer välvilligt inställd till den medeltida kampkonsten. Han ser också att renässansfäktningen ligger nära i teknik och tradition till de senmedeltida mästarna och följer inte alls den tidigare forskartraditionen som påstår att den medeltida fäktningen/kampkonsten bara var muskelstyrka och tunga vapen. Dr Angelo har också en bra genomgång av fäktningsmanuskriptets och manualernas författare både från medeltid och tidigmodern tid där han trots en nästan omöjlig uppgift lyckas koppla vissa författare till varandra och varandras traditioner.
På senare år har också amerikanen John Clements givet ut två böcker, "Renaissane Swordsmanship" samt "Medieval Swordsmanship". Dessutom har han skrivit ett stort antal artiklar om historisk europeisk kampkonst. Clements som först och främst vill väcka medeltida och tidigmodern fäktning till liv, koncentrerar sig främst på själva teknikerna och kommer ofta fram till att de tidiga manualernas tekniker finns kvar hos de senare mästarna om än i en lätt ändrad form. Garder, grund hugg och obeväpnade tekniker, allt detta är samma men i olika klädnader anser han.
I Sverige hade vi samtidigt med kapten Alfred Hutton en kapten Emil Fick som också han var en stor samlare av fäktböcker. Hutton och Fick var goda vänner och hjälpte varandra med att utöka sina samlingar. Fick skrev lite om fäktning för den svenska publiken. 1917 skrev han en artikel om Fäktkonstens två första skriftställare i Sverige, några sidor som handlade om Karl XI:s och Karl XII:s fäktmästare Diedrik Poraths samt den spanska fäktaren Don Emanuel Fredrik de Bada, fäktmästare på Lunds universitet från och med 1733.
Sverige har också major Nils Hellsten, Hellsten som under fyrtiotalet och femtiotalet kom ut med flera små skrifter om historisk fäktning. Hellsten har haft stort inflytande på senare forskning här i Sverige, nästan allt som skrivs om tidig fäktning idag är på ett eller annat sätt kopplat till vad Hellsten en gång skrev. Hellsten var också övertygad om att medeltidens kampkonst är helt beroende av styrka. Ett lysande exempel på detta är när han skriver att medeltidsfäktningen var samma sak som "att giva och taga väldiga dråpslag, utförda på enklaste vis". Hellsten menade att på grund av rustningarna så blev den medeltida fäktningen klumpig. Hellsten menar vidare det var tack vare eldvapnets införande som fäktningen utvecklades och blev mer teknisk. Eftersom rustningarna inte längre hade en funktion i försvaret så fick rörelserna det. Hellsten ger precis som Castle Aggrippa äran att uppfinna den moderna fäktningen. Hellstens texter om senare fäktning är dock ett riktigt pionjärjobb även om man anar Hutton och Castle i kulisserna.
Henning Österberg är den svensk som senast skrivit om historisk fäktning. I hans artikelserie i svenska fäktförbundets officiella organ tidningen "Fäktning" nr 2/97 i temanumret "En resa genom fäktningens historia", tar han upp fäktningshistoria både i Sverige och i övriga Europa. Detta är en bra genomgång av de tidigmoderna fäktmästarna som Marozzo och Agrippa med flera men också svenska fäktare behandlas som Porath. Österbergs text ligger dock väldigt nära Hellstens texter och han gör också det klassiska misstaget att avfärda den medeltida fäktningen som klumpig och baserad på styrka.
Peter Englund, Uppsalahistoriker och nu mera Akademiledamot i Svenska akademin skrev i sin bok Den oövervinnlige ett kort stycke om fäktningen under 1500- och 1600-talet och den italienska och franska skolan. Detta är bra och rolig läsning, stora delar av texten bygger dock på Österbergs artikelserie, så även Englund säger att medeltida kampkonst/fäktning bygger på "oviga envig, med kämparna till häst och i rustning, där svärdets tyngd och bärarens styrka fällde avgörandet..."
Vad det gäller 1600-tals duellerandet så levererar nog Englund det bästa som har skrivits i ämnet på svenska. Englund lyckas nämligen binda duellerandet till de nya nationalstaternas uppkomst och disciplineringsprocessen av adeln från privat krigande landägare till goda officerare och statstjänstemän i den kungliga administrationen. Han tar också upp bristen på gentlemannamässighet bland de duellerande under denna period.
Den tidigaren forskningen har med några få undantag avfärdat den medeltida kampkonsten som klumpig och beroende av styrka. Vad dessa villfarelser kommer ifrån är svårt att säga men att Egerton Castles inflytande på senare forskare har varit stort är satt utom allt tvivel. Castles mantra att den medeltida fäktningen var barbarisk och byggde på råstyrka och aggression har levt vidare genom hela 1900-talet ända tills nu. Tidigare forskning tror också att i och med den italienska skolan så blir den europeiska fäktningen/kampkonsten smidig, graciös och elegant, och hela äran för detta får det långa sticksvärdet rapiren som blev allt vanligare vid 1500-talets mitt.
Lyckligtvis så har de senaste årens forskning börjat att ifrågasätta dessa gamla dogmer. Angelo och Clements kommer med en något mer nyanserad bild av en kampkonsttradition som har gamla anor långt tillbaka i europeisk historia ända till antikens gladiatorskolor och legionärsläger. De ifrågasätter också bilden av den medeltida fäktaren som en järninklädd riddare och ger här bevis på att gemene man, speciellt stadsbon, också lärde sig olika vapen och obeväpnade tekniker för försvar av kropp och egendom men också för att kunna strida i juridiska dueller, något som var mycket vanligt i senmedeltida städer.
Den tyska skolan 1290 till 1612
Den så kallade "Ms.I.33/Tower Fechtbuch", ifrån 1200-talets sista årtionden är det äldsta bevarade fäktmanuskriptet. Detta är ett sydtyskt verk där till synes två munkar slåss med svärd och bucklare. Vid närmare undersökning så är det dock troligt att den ena av kombatanterna är en kvinna. Detta är dock inte helt klarlagt. Vem som skrev detta fäktmanuskript är det ingen som vet men den latinska texten föreslår att den är skriven i sydtyskland. Av manuskriptet framgår tydligt att stick är lika viktigt som som hugg. Ingen av kombatanterna bär rustning utan det är rörelse och teknik som fäller avgörandet, det finns alltså inget klumpigt eller ovigt över "Ms.I.33/Tower Fechtbuch" medeltida manuskript. Också grepp och nedläggningar liknar dem som finns i senare manuskript/manualer som dei Liberi 1410, Marozzo 1536 eller Agrippa 1553.
I slutet av 1300-talet kommer den andra texten som vi känner till, det är Liechtenauer, som anses bilda en skola, nämligen den tyska. Ingen av Liechtenauers egna texter finns bevarade men flera av hans elevers texter finns kvar och genom dem kan man få en bild av hur Liechtenauers kampkonst såg ut. 1389 kommer Hanko Doebringers verk "Ritterlich Kunst des Langen Schwerts" ut, Doebringer var präst och skrev sin text på ett svårläst rim. Teknikerna han beskriver är för svärd och sköld, långsvärd, dolk, stångvapen samt brottning och obeväpnade tekniker.
Det lilla vi vet om Liechtenauer är att han reste runt i centraleuropa och tränade för olika mästare i kampkonst. Några namn som nämns är Lamprecht från Bohemia, Virgily från Krakow samt Liegnitzzer i Silesia. Liechtenauer bildar inte själv någon ny skola utan bygger den tyska skolan på tidigare erfarenheter och tidigare mästares kunskap. Detta ser vi också tydligt när vi jämför Liechtenauer med den nästan hundra år tidigare "Ms.I.33/Tower Fechtbuch". Det är framför allt Liechtenauers långsvärdstekniker som lever vidare och här ser vi också ett nytt vapen och nya tekniker, tekniker som kommer att upprepas om och om igen ända fram till den sista manualen i den tyska skolan skrevs av Jacob Sutor 1612.
1410 kommer Fiore dei Liberis bok "Flos Duellatorium" ut i norditalien. Fiore dei Liberi är troligtvis också en elev till Liechtenauer, han reste i alla fall runt i sydtyskland och norditalien där han lärde sig kampkonst från olika mästare. Själv säger att han var elev till den tyska mästaren Johannes från Swabian vilket troligen är just Liechtenauer. I "Flos Duellatorium" fokuserar dei Liberi främst på långsvärd men även yxa, spjut samt obeväpnade tekniker och strid i full rustning.
dei Liberis texter är intressanta mycket därför att han har ett pedagogiskt upplägg där flera tekniker utgår från en grundrörelse. Detta gäller både beväpnade som obeväpnade tekniker. Här ser man också en tydlig skillnad mellan kamp i rustning och kamp utan rustning. Kamp i rustning har en betydligt enklare form med två garder i tre variationer. Det är också intressant att när de har rustning på sig så förekommer inte hugg över huvud taget utan det är endast stöt mot områden som det finns möjlighet för spetsen att komma igenom, som till exempel ögonspringan, armhållan eller mellan bena samt mellan plåtarna i rustningen. Detta visar på en otrolig precision om man skall lyckas mot en motståndare som själv försöker göra samma sak mot dig. Här är styrka och explosivitet med andra ord utesluten och återigen fälls avgörandet av rörelse och teknik.
Man skall nog inte se att förenklingen av teknikerna berodde på att rustningen hindrade kombatanterna att röra sig utan snarare att på grund av rustningens skyddande egenskaper så fanns det enbart ett fåtal sätt att ta död på motståndaren. Nittio procent av teknikerna i Flos Duellatorium är dock tekniker utan rustning, något som borde klargöra att den tidigare forskningsbilden av medeltida kampkonst som rustningsstrid först och främst inte längre kan hållas som trovärdig. dei Liberi visar här upp en otrolig variation av rörelser och teknik med olika vapen. Detta borde betyda att antalet effektiva tekniker är betydligt mycket större mot en motståndare utan rustning.
Något som dock är slående är att oavsett om det är obeväpnat eller kniv, svärd och bucklare, långsvärd eller stridshammare så är grunden den samma, det spelar ingen större roll vad för vapen du håller i handen, rörelsen, tekniken och hur du använder kroppstyngden är det som är viktigt. Det är klart att ett vasst svärd kunde göra mer skada än en påk, men det var grundformen som var avgörande. Denna grundform återupprepas sedan i de senare italienska manualerna som Vadi 1480, Marozzo 1536 eller di Grassi 1570.
En som det inte är någon tvekan om att han var elev till Liechtenauer är Sigmund Ringeck. Han kommer 1440 ut med sin tolkning av Liechtenauers tekniker. Det är framför allt Ringeck som vi kan tacka för att Liechtenauers texter och tekniker har överlevt till våra dagar. Ringeck skrev nämligen både sina och Liechtenauers texter bredvid varandra sida upp och sida ner, Ringeck förklarade också Liechtenauers mycket svårbegripliga text och kommer sedan med sin egna förklaring och tolkning av texten och tekniken. Ringecks styrka är att han lär ut från grunden och sen gör träningen allt mer komplett för varje instruktion. Ringecks instruktioner är tydliga och enkla, mycket av det han säger här finns fortfarande tvåhundra år senare hos Jacob Sutor 1612. Även om Ringeck kanske inte själv grundade en egen stil så bringar han klarhet i Liechtenauers texter, en nog så viktig uppgift. Man känner också att Ringecks tekniker är till för att klara sig i en kamp på liv och död något som inte känns lika uppenbart när man läser Mayer 1570 eller Sutor 1612 som mer verkar ägna sig åt kampkonst för kampkonstens skull.
Den mest kända av de medeltida mästarna är Hans Talhoffer som skrev flera manuskript mellan 1443 och 1467, ett utav dem finns på KB i Köpenhamn. Det är troligt att Talhoffer också var en elev av Liechtenauerskolan eftersom många av teknikerna visar upp stora likheter med denna. Vi vet att Talhoffer också studerade under en brottarmästare i Österrike Ott Juden.
Talhoffers texter behandlar långsvärd, stridshammare, spjut, obeväpnade tekniker och strid i full rustning men tar också upp tekniker för juridiska dueller, strid mellan man och kvinna och strid till häst. Det är viktigt att återigen påpeka att nästan alla bilder visar stridande utan rustning. Endast några få bilder visar stridande med rustning och då är det helt andra typer av tekniker som används med långsvärdet än när de inte har skydd. Detta slår undan benen på Castles och Hellstens resonemang som hävdar att rustningen gjorde medeltidsfäktningen ovig och beroende av styrka. Om majoriteten av teknikerna var utan rustning så kan man inte per automatik koppla medeltida kampkonst med strid i rustning som Castles och Hellsten gjort. Lägger man också till att ett medeltida enhandssvärd inte väger mer än 1 kg till 1,5 kg och ett långsvärd inte mer än 1,5 kg till 2,5 kg och är perfekt balanserade så får man genast en annan bild av medeltida fäktning än vad tidigare forskning har givit.
Det finns flera manuskript bevarade från 1400-talet, alla tydligt påverkade av ovan nämnda mästare. Ibland så verkar det till och med vara rena kopior av tidigare mästare. Paulus Kal 1450, Peter von Danzig 1452, Johannes Leckuechner 1482, Filipo Vadi 1480/87 och Peter Falkner 1490 bara för att nämna några i samma tradition.
Av dessa författare så är Filipo Vadi intressant mycket därför att han hade en annan syn på fäktningen han lärde ut. Filipo Vadi såg nämligen fäktningen som en vetenskap i stället för en konst i sin bok "De Arte Gladiatoria Dimicandi" som skrevs mellan 1480 och 1487. Vadi menar också att fäktning inte skall läras ut till alla samhällsklasser utan det räcker om adel och riddarskap får lära sig denna svärdets vetenskap eftersom de har svurit en ed på att försvara fattiga, änkor och föräldralösa.
Vadi ligger annars mycket nära dei Liberi vad det gäller antal vapen och tekniker. Vadi skriver också om vikten av fotarbete när man hugger och stöter med långsvärd. Kanske vi skall se Vadis syn på fäktningen som en försmak av att renässansen är i antågande. Vadis kommentar om att endast adel behöver lära sig denna vetenskap är en tydlig indikation på att även stadsbor lärde sig kampmetoder hos olika mästare. Detta var en klass som inte hade tillgång till rustningar eller hade den tid som krävdes för att man skulle lära sig att strida i rustning, alltså faller än en gång den tidigare forskningsbilden av medeltida kampkonst.
Som avslutning på presentationen av den tyska skolan skall vi nämna Joahim Mayer 1570 och Jacob Sutor 1612. Dessa sena texter av en medeltida fäktningstradition visar tydligt att det är svårt att hitta några klara skiljelinjer mellan medeltid och renässans inom fäktningstraditionen. Trots att det i mer en femtio år hade varit den nya italienska civila spetsfäktningens böcker som hade sålt mest ute i Europa så var det i de tysktalande delarna av Europa fortfarande mycket populärt att lära sig andra vapen än rapiren. Joahim Mayers bok "Grundliche beschreibung der freyen" från 1570 är ett typiskt exempel på detta där både långsvärd, dusak och rapir lärs ut i samma bok. Obeväpnade tekniker som finns hos Liechtenauer 1389 och dei Liberi 1410 finns vackert illustrerade hos Mayer. Att det tog lång tid innan den italienska skolan fick monopol syns tydligast hos Jacob Sutors bok "Neue kunstliches" tryckt i Frankfurt 1612 som är en rätt dålig kopia på Mayer. Det intressanta är dock att se, att det fortfarande fanns en marknad för denna typ av fäktningsmanualer så sent som vid 1600-talets början.
Den italienska skolan 1553 till 1690
Under 1600-talet var det den italienska fäktskolan/metoden som var dominerande vid hoven i Europa men också den spanska skolan hade sin guldålder under denna period.
En av de första italienska renässansmanualer som vi känner till är Achille Marozzos bok "Opera Nova" som utkom 1536 i Modena. Det är denna text som tidigare forskning säger är starten på den nya typ av fäktning som favoriserade stöt framför hugg. Den äldre forskningen går så långt att de säger att stöt nästan aldrig förekom innan den italienska spetsfäktningen grundades. Detta är givetvis nonsens. Tidiga manuskript som till exempel "MS I.33" från 1200-talets slut har lika mycket stötar som de italienska böckerna på 1500-talet någonsin har. Däremot så har huggen blivit betydligt färre. Detta gäller dock inte Marozzo som egentligen är en nyupplaga av dei Liberis gamla "Flos Duellatorum" från 1410. Det Marozzo visar är alltså en redan etablerad skola i 1500-talstappning. Marozzo hugger lika mycket som tidigare författare någonsin har gjort med långsvärd och enhandssvärd. Att Marozzo då får bli vattendelaren mellan den medeltida och den tidigmoderna fäktningen kan då verka lite märkligt.
Nästa manual är den av Camillo Agrippa "Tratto di scienza d'arme" utgiven 1553 i Rom. Hos Agrippa ser man dock tydligt att den nya typen av spetsfäktning har slagit ut i full blom, det är också tydligt att renässansen är här på riktigt, för Agrippas kombatanter fäktas helt naturella eller ibland i romerska rustningar. Här ser vi hur en civil stadsfäktning har utvecklas, den så kallade rapiren var favoritvapnet för denna typ av fäktning och är ett smalt och långt vapen, ända upp till 120 cm långt, alltså lika långt som det tidigare så populära långsvärdet men det vägde något mindre. Framförallt så låg tyngdpunkten annorlunda än på tidigare svärd. Detta var alltså en form av civilfäktning, på slagfältet gick de grövre hugg- och sticksvärden aldrig ur modet. Det gick alltså inte att hugga lika effektivt med rapiren som med tidigare svärdstyper. Detta visar också Agrippa mycket tydligt genom att lägga tyngdpunkten på stöten. Den italienska skolan slutar dock aldrig att hugga, något som man ibland får för sig när man läser tidigare forskning. Men som Agrippa uttrycker sig är stöten svårare men snabbare och mer dödlig och är därför att föredra framför hugget.
Agrippa som i god renässansanda inte bara var fäktare utan också arkitekt, matematiker och ingenjör analyserade kroppens rörelser och försökte att minimera antalet rörelser och tekniker. I stället för tidigare skolors tolv garder nöjde sig Agrippa med fyra: prima, seconda, terza samt quarta. Agrippa har dock samma nedläggningar och fällningar som finns i tidigare manusript som dei Liberi 1410 eller Vadi 1480.
Efter Agrippa kommer det en uppsjö av manualer i den italienska rapirskolan bland annat Giacomo di Grassi. Hans bok "Ragione di Adoprar sicuramente I arme" tryckt i Venedig 1570 var den manual som fick störst spridning i Europa under 1500-talets slut. di Grassi förespråkade kombinationen rapir och vänsterhandsdolk och menade att med både dolk och rapir så kan man försvara sig och anfalla på samma gång. I en mer defensiv fäktning använde också di Grassi gärna kappa/mantel virad runt vänsterhanden. Mycket av vad man ser på bilderna i di Grassis bok påminner dock om teknikerna i Marozzos "Opera Nova".
Hellsten menar att arvet att använda båda händerna i fäktningen var en kvarleva från tidigare perioders fäktning och som exempel tar han upp Talhoffers dolk- och brottningstekniker. Här kopplar Hellsten renässansfäktningen till den medeltida fäktningen, dock utan att ge avkall på dogman om renässans-kampkonstens överlägsenhet över den medeltida kampkonsten.
1606 utkom Nicoletto Gigantis bok "Scola overto teatro" i Venedig. Giganti förenklar fäktningen ytterligare, stöten får mer utrymme framför hugget som nästan hade försvann i och med Giganti. Något som tidigare forskning nästan helt har låtit bli att nämna är att både Agrippa, di Grassi samt Giganti låter sig avbildas med medeltida långsvärd. Agrippa och di Grassi har även instruktionskapitel med långsvärd i sina böcker. Detta visar på att långsvärdsfäktningen inte alls var utdöd i renässansens Italien som tidigare forskning har hävdat.
Ungefär samtidigt med den italienska skolan uppstod det en form av rapirfäktning i Spanien som blev så speciell att den dog ut som tradition inom en hundraårsperiod. Den spanska skolan "förirrade sig tidigt in i ett virrvarr av systematiserade rörelsemönster, filosofi och mystik och dog ut" säger Österberg. Den bok i den spanska skolan som fick störst spridning var skriven av den franska fäktmästaren Girard Thibault som skrev "Academie de l'espee" 1628/30 i Leyden. Thibault menar att man med fördel kan använda rapir mot långsvärd och med det uttalandet klargör han att man i Frankrike på 1620-talet fortfarande kunde stöta på långsvärd i fäktningssammanhang, något som tidigare forskning inte skulle säga var möjligt eftersom så grova vapen som ett långsvärd inte används in på 1600-talet.
Den spanska skolan överlevde dock inte in i 1700-talet. Även den italienska skolan fick ge vika för den franska skolan som såg dagens ljus i mitten 1600-talet och som fick sin största utbredning under 1700-talet, dock inte i den italiensktalande delen av Europa som höll sig kvar i sin egen tradition under hela 1700-talet.
I Tyskland bildade rapirfäktningen aldrig någon egen skola, utan de texter som kom ut i det tysktalande Europa byggde på den gamla tyska medeltida traditionen som först var nerskriven av Liechtenauer under 1300-talens sista hälft och som 1612 satts på print för sista gången. Under 1500-talet var det främst Joachim Mayers mycket konstnärliga bok "Grundliche beschreibung der freyer" från 1570, Strasburg som hade störst spridning och som visade hur den tyska skolan snabbt inkorporerade de italienska rapirteknikerna i sin egen tradition.
Mayer är enligt Österberg en elev till Marozzo. Mayers bok visar dock både långsvärdsfäktning, dolk-, stav- och rapirtekniker alltså både medeltida tysk och italiensk renässansfäktning i samma bok. De tyska manualerna innehåller mer obeväpnade tekniker och brottning och verkar vara mer inriktade på självförsvar än på duell än vad de italienska manualerna är. Ett bra exempel på obeväpnad kamp är Fabian von Auerswald bok "Die Ringer kunst" från 1539. Teknikerna mot kniv och svärd är alltså självförsvar men många av teknikerna är också ren brottning alltså tränings-/tävlingstekniker. De flesta av Fabian von Auerswalds tekniker förekommer både hos Fiore dei Liberi 1410, Sigmund Ringeck 1440, Achille Marozzo 1536 och senare hos Jacob Sutor så sent som 1612. Här har vi med andra ord ett tydligt exempel på hur lite teknikerna ändras. Så sent som 1674 så ger Niclaus Petter ut en bok om obeväpnade tekniker och brottning "Der Kunstliche ringer" som trots sin tydliga barockprägel i stil och klädsel ändå visar upp gamla kända tekniker.
Den nya fäktningen hade dock sina kritiker, i England skrev George Silver sin bok "Paradoxes of Defence" och "Brief Instructions on my Paradoxes of Defence" 1599 som ett direkt svar på italienaren Giacomo di Grassis bok "His true Arte of Defence" som hade komit ut på engelska språket 1594. Vad Silver retar upp sig på är att engelska ynglingar glömmer bort sin egen tradition och hellre lär sig ett nytt utländskt system bara för att det är på modet. Silver förespråkar det gamla engelska kortsvärdet framför det långa italienska. Han menar att rapirens bristande huggmöjlighet gör att själva försvaret blir mycket sämre med den nya stilen. Han är också kritisk till att det bara är rapir och vänsterhandsdolk som tränas och inte som på hans tid då en getleman skulle behärska både svärd, kniv, stav, polyxa och obeväpnade tekniker för att kunna kalla sig för fäktare. Silvers rop ekade dock förgäves, Englands adelsynglingar gick under 1600-talet över till den italienska skolan för att under 1700-talet falla för den franska. För att verkligen slå död på Silvers förhoppningar så bör Joseph Swetnams bok "The Schoole of the Noble and Worthy Science of Defence" nämnas som helt tog avstånd från George Silvers bok och tidigare fäktning. Joseph Swetnam hävdade rapirens överlägsenhet över alla tidigare svärdstyper.
Salvator Fabris var en Bolognare som 1606 i Köpenhamn kom ut med sin bok "Schermo overo scienzad arme". Fabris hade studerat hos Marozzo i sin ungdom men senare också för Agrippa, di Grassi och Viggiani, alla stora namn i den italienska skolan. Fabris reste sen runt bland Europas hov och instruerade samt inhämtade mer kunskap. Till slut hamnade han vid hovet i Köpenhamn 1590 och blev fäktmästare för Kristian IV.
Det intressanta med Salvator Fabris fäktning är att många av garderna och teknikerna uppvisar stora likheter med "MS I.33" svärd och buckelfäktning. Mer än trehundra år har alltså förflutit mellan de båda manualerna men Salvator Fabris sätt att gömma sig bakom svärd och dolk är i stort det samma som i "MS I.33" svärd och buckelfäktning. Detta visar på en fäktning med lång historia i europeisk kampkonsttradition.
Fabris använder precis som di Grassi gärna mantel eller kappa som defensivt vapen i vänsterhanden dock utan att linda den runt armen utan mer löst hängande där han ibland gör attacken bakom manteln. Detta trick kan man se på fler klassiska grekiska vasmålningar från 400-talet före vår tideräkning. Vi har här ett tydligt exempel på hur lång den tradition är som fäktningen arbetar inom.
Efter Fabris har vi ett stort antal författare inom den italienska fäkttraditionen. Dessa gav dock intet nytt ljus över den italienska skolan med undantag för några namn så som Bonaventura Pistofilo och Francesco Alfieri. Deras böcker ger en intressant inblick i en mer militär sida av den annars så tydligt civila italienska rapirskolan. Bonaventura Pistofilo "Oplomachia, Nella quale", Siena 1621 och "Il Torneo", Bologna 1627 är bra exempel på att eldvapnet inte härskade ensamt på Europas slagfält. "Oplomachia, Nella quale" visar tekniker och exercis med pik, hilibard samt musköt. Denna bok kanske mer skall ses som en "soldat i fält"-handbok och inte blandas ihop med den italienska skolan. Men i Pistofilos nästa bok "Il Torneo" ser vi tekniker för pik, stridshammare och svärd. Här finns en fantastisk blandning mellan de tyska och de italienska skolorna, kanske man kan kalla den för den italienska skolan i fält.
Francesco Alfieri gav ut tre böcker "La Picca, e la Bandiera" 1641, "L'Arte di ben maneggiare la spada" 1653 och "Lo Spadone" också 1653. "La Picca, e la Bandiera" beskriver hur man skall fäktas med rapir samtidigt som man håller en regementsfana. Detta i våra ögon något märkliga kombination var något som verkligen krävde stor skicklighet av sin utövare. Att samtidigt hålla regementsfanan synlig på slagfältet och fäktas med fienderna som vill ta fanan från dig är nog ingen lätt uppgift. "La Picca, e la Bandiera" visar dock att rapiren kunde användes på slagfältet och skall inte bara ses som ett civilt vapen, något som tidigare forskning har hävdat. Boken visar också exercis med pik och även kombinationen pik och rapir.
Alfieris nästa bok "L'Arte di ben maneggiare la spada" är en ren rapirbok som tar upp fäktning med rapir, rapir/dolk och rapir med kappa i den civila klassiska rapirskolan. Men "Lo Spadone", Alfieris nästa bok, får oss att inse att det verkligen inte finns några vattentäta skott mellan den tidigare tyska och den yngre italienska kampkonstskolan. "Lo Spadone" är nämligen en instruktionsbok i tvåhandssvärd, ett fältslagsvapen typiskt för tidigt 1500-tal och borde enligt tidigare forskning ha varit en utdöd kampform.
Den Franska skolan 1653 till 1817
Så småningom gick både den tyska och den italienska skolan in i glömskan. Men många av deras tekniker levde vidare i den franska skolan som hade sin guldålder vid 1600-talets slut och under 1700-talet. Fäktmästare som Wersson de Liancour gav 1686 ut sitt verk "Le maistre d'Armes" blev något av en fäktares bibel för den franska skolan, de Liancour skrev sin bok i första hand till andra fäktmästare och inte till den vanlige fäktaren. Henry Angelo lärde i sin bok "The School of Fencing" ut tekniker med den franska dräktsvärjan. I "The School of Fencing" lär Angelo ut fäktning med värja, värja och dolk, värja och kappa samt värja och lampa. Angelo var av italiensk börd men aktiv i London.
Den franska skolan levde på 1800-talet en tynande tillvaro tills den olympiska rörelsen väckte den till liv igen, fast med en hel del förändringar och förenklingar.
Slutsats
Att den medeltida fäktningens tekniker levde vidare in i 1500- och 1600-talet är det ingen tvekan om när man tittar närmare på de tidigmoderna manualerna och jämför dem med de medeltida manuskripten. Dock är det stor skillnad mellan den tyska skolans allround-kampkonst och den italienska skolans civila duellfäktning för rapir och vänsterhandsdolk. Det faktum att den italienska skolans fäktning framkom ur ett behov att kunna försvara sig i renässansens norditalienska städers trånga gränder, där hugg inte var lika effektivt som en stöt, är tydligt. Men ute på Europas slagfält fortsatte hugget och de mer kompletta kampmetoderna att leva vidare som vi tydligt kan se i Bonaventura Pistofilos och Francesco Alfieris böcker.
Trots att det finns tydliga skillnader mellan den medeltida fäktningen och den tidigmoderna fäktningen så finns också tydliga likheter, att effektiva tekniker inte togs bort bör nog ses som självklart. Tydligast ses detta i stöt med svärd och i dolk samt obeväpnade tekniker. Nu skulle man kanske kunna hävda att människans fysionomi gör att det inte kan finnas hur många sätt som helst att göra våld på en annan människa. Detta argument som man ibland stöter på, bekräftar bara ännu starkare teorin om att skillnaden mellan den medeltida fäktningen och den tidigmoderna fäktningen omöjligt kan göras för stora. Tittar man på källmaterialet måste man konstatera att den tidigmoderna fäktningen var mycket mer mångfasetterad än vad tidigare forskning har velat göra gällande. Vart vi än vänder oss ser vi att tidigare traditioner samsas med nyare vapensorter och tekniker. Det är inget tydligt brott mellan de båda skolorna om man tittar på helheten och inte som tidigare forskning har gjort endast tittat på enskilda manualer/mästare.
När man läser de medeltida manuskripten så förundras man över hur tidigare forskning över huvud taget kunde komma fram till att medeltida kampkonst byggde på styrka och explosivitet. Läser man så inser man att rörelse, timing och teknik fäller avgörandet. Rustningen som enligt Egerton Castle och Nils Hellsten gjorde den medeltida kampkonsten till ett klumpigt knuffande med tunga vapen som krävde en stor dos muskelkraft för att kunna användas finns endast mycket sparsamt beskrivet i de medeltida manusripten. Majoriteten av, ja kanske upp till nittio procent av alla tekniker i medeltida manuskript är tekniker utan rustning. Juridiska dueller avgjordes oftast utan rustning och endast de allra rikaste hade råd med en hel rustning i fält. Vi kan med andra ord konstatera att medeltida kampkonst och rustningsstrid inte var samma sak. Tittar man på "MS I.33", dei Liberi eller Talhoffer inser man att att det är timing, rörelse och teknik som är avgörande och att styrka i högsta grad är sekundär. Inte ens kamp i rustning är klumpig, det kanske går lite långsammare än modern sportfäktning idag men det är minst lika avancerat om inte mer. På grund av rustningens skyddande förmåga blev antalet tekniker i rustningskamp begränsad till stick och stöt med någon av svärdets ändar men även låsningar, kast samt nedläggningar förekom i rustningskamp. Nutida experiment visar att det går att hjula och göra kullerbyttor i rustning.
Problemet som kan uppstå när man gör en sådan här undersökning är att tidigare forsknings världsbild påverkar deras bild var medeltida kampkonst. Den socialdarwinistiska läran hade gripit tag i forskningsvärldens idévärld, och de europeiska kolonialväldena tycktes bekräfta det vita Europas överhöghet. De socialdarwinistiska idéerna påverkade också hur man såg på tiden. Det innebar att det sena 1800-talet sågs som historiens krona och allt de gjorde då, inklusive den tidens fäktning, var det bästa som världen skådat. Att forna tiders mästare skulle ha en högre kunskap om strid med blankvapen var för dessa herrar en otänkbar tanke. Medeltida fäktning avfärdades helt som ett barbariskt sätt där råstyrka och aggression var det avgörande. Det var först med Marozzo 1536 som de kunde se tekniker som påminde om deras egen tids och därför utsågs Marozzo till den moderna fäktningens fader. Det stora problemet är att dessa idéer tyvärr lever kvar hos många av historikerna än idag.
Vill man framföra synpunkter på innehållet eller komma med förslag på annat som bör vara med går det bra att maila till Jonas, men det är sällan någon som faktiskt gör det (tre personer, hittills).